Drop dead, Bad Boy

Kapitel 8

Monas perspektiv
Jag vaknar av att någon skakar mig och rycker till lite innan jag vaknar till och se mig omkring.
"Vart är jag någonstans?", tänker jag och blinkar några gånger för att få tillbaka min syn.
- Nämen ser man på! Tönrosa har vaknat, säger en lång och svart hårig kille och flinar mot mig.
- Vem är du?, frågar jag och ser på honom med en frågande men rädd blick. Han skrattar lite innan han går närmare mig och lyfter upp min haka.
- Du var mig allt en söt en och mitt namn är Cameron om det nu är så viktigt för dig att veta, svarar han och flinar ännu mer innan han släpper min haka och vänder ryggen mot mig.
Jag märker att dom inte har satt fast mig i stolen eller något liknande, så jag reser mig upp och tänker slå till honom när jag känner hur någon griper tag i min arm och sedan drar ner mig på stolen igen.
- Och vad tror du att du håller på med?, frågar en bekant röst, vilket får mig att vända lite på mitt huvud för att se vem det är.
- Du! Det var du som lura mig! Varför gjorde du det?, frågar jag och ser argt på killen som lura mig vid busshållplatsen.
- För det första så är mitt namn Anton och för det andra så var jag tvungen att lura dig eftersom hur skulle jag annars kunna kidnappa dig?, svarar han och flinar lite. Jag känner hur ilskan kokar inom mig och försöker komma loss från hans grepp men misslyckas.
- Ey, Anton! Hur mycket är klockan?, frågar Cameron och vänder sig om innan han kollar på mig och Anton.
- 19:45 tror jag, svarar han och flinar lite. Cameron nickar till svar innan han börja gå mot en svart van och jag inser då att vi är i ett garage.
- Släng in henne där bak, säger han kort innan han hoppar in i förarsätet.
Anton nickar som svar innan han lyfter upp mig i ett hårt grepp innan han öppnar upp dörrarna där bak på vanen och kastar sedan in mig där bak. Han stänger sedan dörren innan jag hör hur han hoppar in i bilen. Det blir kolsvart men jag kan höra hur motorn startar och sedan hur vi börjar köra iväg.
"Snälla, låt det här bara vara en dröm", tänker jag och lutar mig mot en av väggarna på vanen.

Ludvigs perspektiv
När jag äntligen kommer fram till "Det vita trähuset" känner jag hur en massa flashbacks börjar komma tillbaka till mig.

Flasback

- Ey, Ludvig! Kan du ge mig pistolen som ligger på verandan där borta?, frågar Cameron och ser snabbt på mig innan han fortsätter skjuta på pricktavalan i trädgården. Jag nickar som svar och reser mig upp från min solstol innan jag börjar gå emot verandan och plockar sedan upp pistolen. Jag ser på den en lång stund innan jag suckar lite och går för att ge den till Cameron.
- Here you go, säger jag och flinar lite innan jag ger pistolen till Cameron.
Han kollar på den en stund innan han börjar flina och kollar sedan på Anton som sitter i solstolen brevid min solstol.
- Ey, Anton! Hämta Joey och Leo åt mig, säger han kort och ser på Anton en stund innan han börjar springa iväg.
- Vad tänker han nu hitta på?, mumlar jag för mig själv och ser osäkert på pistolen i min hand.
- Här är dom, säger Anton och kommer ut med Joey och Leo.

Joey är medellång, runt 1.70 cm lång, svart hår som är bakåt slickat, gråa ögon och ett rätt så snyggt ansikte enligt mig då. Han är fem år äldre än mig och storebrorsan i vårt lilla gäng.
Leo däremot är väldigt kort, runt 1.45 cm lång, vilket inte är så konstigt då han bara är 11 år. Han har blondbrunt hår som täcker lite av hans ansikte, hazelbruna ögon och ett väldigt söt ansikte. Leo är som vår lillebrosa, fast han är egentligen lillebror till Anton.
- Bra, ställ dom här borta, säger Cameron och flinar ännu mer, vilket får mig att börja rysa lite.
Om ni inte redan har förstått det så är Cameron vår ledare i gängt och en av det första som skapa den här gruppen för dom som ville tjärna lite extra pengar på jobbet, vilket fick oss att bli kriminella.

Joey och Leo ställer sig där Cameron pekar och jag kan se rädslan i Leos ögon, då han ständigt försöker dölja det.
- Okej Ludvig, så vad tror du att du ska få göra?, frågar Cameron och ser på mig innan han flinar emot mig.
- Inte vet jag, men i alla fall inte att döda någon, svarar jag lite kaxigt och fnyser mot honom.
Cameron skrattar och skakar på huvudet innan han går fram till mig och lägger en hand på min ena axel.
- Såklart du inte ska dö dom eftersom dom är ju en del utav gänget. Det du ska göra är att med hjälp av dom här två, åka in till stan och döda din mamma, säger han och fortsätter att flina. Jag stelnar till och blir tyst innan jag kollar ner i marken.
- Vad är det, Ludvig? Vill du inte döda din mamma eller?, frågar Cameron och ser på mig innan han börjar skratta.
Jag svarar inte på hans fråga utan för blir tyst.
- Ey, kom igen! Hon behandlar dig som skit och klagar fortfarande på dig även om det är du som gör så att dom kan överleva, säger han när jag inte svarar honom.
- Jag vet, men det är ändå inte rätt att döda någon för det, svarar jag tillslut och ser på honom.
Cameron ser på mig en stund innan han fnyser till och ser bort från mig.
- Du är bara feg!, säger han och skrattar lite innan han börjar gå emot huset. Ilskan tar kontroll över mig igen fastän jag har försökt att träna på att kontrollera den, så vägrar den att lyda mig.
Pang!
Alla blir tyst och bara stirrar på Camerons kropp som i slow motion börjar falla till marken och sedan blir allt svart.

Slut på flasback

Jag skakar lite på mitt huvud för att vakna till och kollar sedan på min klocka för att se hur mycket den är.
- 19:59, säger jag tyst för mig själv och ser hur en svart van kommer in körande.
Först ser jag hur Joey kommer ut och sedan Anton med Leo efter sig och till sist Cameron. Jag känner hur jag stelnar till när jag ser honom, men slappnar sedan av när jag tänker på det Mona alltid brukar säga till mig. Jag försöker se om jag kan se henne någonstans men ingen Mona någonstans.
- Vart är hon?, frågar jag lite kaxigt och ser på dom med en arg blick.
- Lugna dig, Ludvig. Hon mår bra för tillfället, svarar Cameron och flinar innan han börjar gå närmare mig.
- Vad vill ni att jag ska göra för att ni ska låta henne gå oskadad?, frågar jag och släpper inte Cameron med blicken.
Han stannar innan han skrattar lite och ser sedan på mig.
- Jag vill att du ska komma tillbaka till gänget och jobba tillsammans med oss som den gamla goda tiden, svarar han och ser på mig med ett flin.
Jag blir tyst och ser bara på honom.
"Om han verkligen tror att jag tänker jobba för honom igen så är han dum i huvudet", tänker jag och fnyser lite innan jag tar fram något som får honom att backa lite.
- Ge mig, Mona! Annars dödar jag er alla, säger jag och riktar pistolen mot dom.