•Darens POV•
Kvinnan höll så hårt om min arm så att jag trodde jag skulle tappa den, Baur däremot log busigt och man såg nästan hur mycket han hatade mig. Vi närmade rektorns kontor långsamt och jag kände hur illamåendet steg gradvis, när vi var framme så satt både jag och Baur oss ner i de 2 blodröda läderfåtöljarna.
•Trianas POV•
Jag såg hur oroligt Perry tittade på mig, jag kände mig sjuk. Hon gav mig ett glas vatten och viskade tröstande saker, jag drack upp vattnet men fortsatte stirra på en liten smutsfläck på väggen. Jag tog ett djupt andetag och tvingade mig själv all gå och lägga mig.
•Darens POV•
Rektorn källde ut oss i ungefär en timme innan vi fick gå tillbaka. Jag slängde min jacka på ryggen och började tassa tyst tillbaka till mitt rum, jag la mig utmattad ner i sängen och tänkte på vad Triana skulle säga åt mig imorgon, eller om hon överhuvudtaget skulle säga något. Jag han inte tänka länge innan jag sjönk mjukt ner i en dröm.
•Trianas POV•
Jag visste att jag måste reda ut saker i morgon med Daren, nu låg jag i min svartvita pyamas och tittade livlöst på TVn. Jag ryckte mig upp och stängde av apararen. Undrar vart Perry gick? Hon har varit borta i ungefär 2 h nu? Jag kännde oron stiga från min mage upp till strupen.
YOU ARE READING
Oregan Element High
Fantasy"Han kommer tillbaka, allt kommer att lösa sig" de var den största lögnen som den 15 årige Triana fick höra, hennes bästa och ända vän Daren hade nu varit försvunnen i 8 år, hon saknade honom, han fick henne att skratta och le, han brukade säga att...
