•Trianas POV•
"SLÄPP MIG! AJ!? DAREN U SKADAR MIG!" Skrek jag, men det var lönlöst. Hans ansikts uttryck var kallt och hårt, han släpade mig fram till 3 stycken gestalter. Jag tittade anfått upp och var tvungen att kisa för att se vem det var, Seafire?! Hon hånlog. Varför?! Jag ville inte andas längre! "Döda mig bara!" Skrek jag och kände hur gråten trängde sig upp. Jag ville inte leva längre! Min livsmening var borta, Dare, och nu Saefire?! Saefire stog helt stilla med två stycken Mortum vid henns sida. "Tror du verkligen att jag tänker bara döda dig utan att låta dig lida?" Sa hon med en röst som jag aldrig hade hört förut, den var full av ilska blandat med ren hat. Och ställde sig framför mig och log elakt, hennes ansikte var bara några centimeter från mitt. "Lilla, hjälplösa, Triana" sa hon med ett leende som kunde få vem som hällst att frysa till is. Ilskan bröt ut i mig samtidigt som tårarna, jag skakade av ilska, FY FAN VA JA HATAR HENNE!! Jag spottade henne i ansiktet och hon ryggade snabbt tillbaka.
•Darens POV•
Jag kunde se hur Saefire bet ihop och hennes ögon var fyllda av ilska, hon torkade bort spottet som hade träffat henne på kinden. Hon tog ett snabbt steg mot Triana och gav henne en örfil, Triana flämtade till och föll bakåt. Nej! Ingen skadar min Triana! Tänkte jag och tog ett språng mot Saefire. Jag kom med en sån kraft att hon blev liggande på marken. Jag lyckades?! Jag hade kontrol över mig själv igen?!
YOU ARE READING
Oregan Element High
Fantasy"Han kommer tillbaka, allt kommer att lösa sig" de var den största lögnen som den 15 årige Triana fick höra, hennes bästa och ända vän Daren hade nu varit försvunnen i 8 år, hon saknade honom, han fick henne att skratta och le, han brukade säga att...
