•Darens POV•
NEJ! NEJ! Jag rusade fram panikslagen och kände hur mina muskler spände sig av smärta när jag slängde mig på knä brevid henne, det rann ner små tårar ftån hennes ögon. De såg nästan ut som kristaller i ljuset från det svaga lamporna, hon tittade på mig med blodsprängda ögon och andades tungt. Det här får inte hända!! Skrek jag till mig själv, hon höll en blodig hand på sin mage och jag tittade chockat på hur blodet hade trängt sig genom tyget. Jag lyfte henne vardamt upp i min famn och kysste hennes panna.
•Trianas POV•
Jag ville skrika av smärta, men det kom inget ljud. Jag kände hans svala mjuka läppar på min panna, jag kände hur det blev tyngre och tyngre att andas. Hans ögon såg gråtfärdiga ut och hans ansikte och hud blev normal färg, inte mortum, utan normal. Jag tvingade motvilligt fram ett litet leende och hand log sorgset tillbaka.
•Perrys POV•
Vi hade nu åkt i flera timmar, snart var vi framme. Bilen svängde tyst in på en skogsväg där man kunde se i slutet en bunker. Jag hörde hur de vuxna laddade deras vapen och var redo att hämta hem Triana, en ganska kraftigt byggd kille som heter Martie sparkade in ståldörren och in rusade han med en liten arme efter sig. Jag gick sist i lädet för min egen säkerhets skull. Plötsöigt hör jag tusentals vapen avlossa och man kunde höra hur vissa skott studsade på väggarna, en hårt krutlukt slog min näsa.
KOMENTERA OM NI VILL HA MERA
YOU ARE READING
Oregan Element High
Fantasy"Han kommer tillbaka, allt kommer att lösa sig" de var den största lögnen som den 15 årige Triana fick höra, hennes bästa och ända vän Daren hade nu varit försvunnen i 8 år, hon saknade honom, han fick henne att skratta och le, han brukade säga att...
