•Darens POV•
Jag har kontroll igen!! Jag kände en hemsk skärande smärta i mina handleder, jag skrek till av smärta och kände hur min rygg träffade den hårda fuktiga betångväggen. Jävlar va kvinnan var stark?! Tänkte jag när jag tittade förvånat på Saefire som log elakt, jag blickade mot Triana och kunde inte låta bli att le.
•Trianas POV•
Jag låg omtumlad på det kalla gålvet och försökte desperat tänka ut vad som just hade hänt, Saefire och Daren var i eld och lågor, båda stred som om det var det enda de ville göra. Plötsligt såg jag hur Daren log mot mig? Varför log han? Var han normal igen?! Mina tankar avbröts tvärt när jag såg två muskulösa mortum stampande mot mig, jag svalde hårt och försökte låta stadig på rösten "b..backa!" De stannade för en sekund och hånlog. That's it! Nu dör jag! Adioś amigos! Tänkte jag. Jag blundade hårt och spände hela kroppen, jag liksom bara väntade på döden. Jag hörde ett skrik som kunde förvandla blod till is på sekunder, Saefire, det var Saefires skrik! Jag öppnade ögonen och såg förskräkt på en troligtvis död Saefire och Daren som dödade den sista mortumen, poof! Så gick den bara upp i rök?! Plötsligt kände jag en outhärlig smärta i ryggen.
•Darens POV•
Jag var anfådd och torkade det ruttna bloded från panan med min arm, Jag tittade mig runt för att försökra att faran var över. Triana stog som fastlimmad på marken med skakiga ben. Jag log mot henne och sa "Triana! Du ana..." min röst tystnade. Blod? Farför? Hon hade en stor röd fläck på magen. Nej! Snälla nej! Tänkte jag och sprank fram till henne.
YOU ARE READING
Oregan Element High
Fantasy"Han kommer tillbaka, allt kommer att lösa sig" de var den största lögnen som den 15 årige Triana fick höra, hennes bästa och ända vän Daren hade nu varit försvunnen i 8 år, hon saknade honom, han fick henne att skratta och le, han brukade säga att...
