Off limit / Foscar /

6.

Jag sitter för tillfället placerad ute på kanten av Hugos soffa, så långt bort jag kan komma från paret bestående av Oscar och min bästa vän som sitter hopslingrade på andra änden av den stora hörnsoffan. Hugo försöker desperat att hålla igång ett normalt samtal medan jag och Oscar klankar ner på varandra så fort den andre öppnar munnen.

"Du är 98a right? Som Hugo?"

Frågar Oscar med blicken fäst i min. Jag fnyser lågt och rycker lätt på axlarna.

"Hurså?"

Frågar jag kallt och får genast en irriterad blick från Hugo som jag ignorerar och istället fortsätter att iaktta Oscar medan han fundersamt biter sig i underläppen och nickar kort för sig själv.

"Du går alltså i tvåan"

Konstaterar han och jag kisar misstänksamt mot honom för att försöka avgöra varför min ålder är så intressant. Jag nickar kort och ska precis öppna munnen när Hugo hinner före.

"Oscar läser natur, han har jättebra betyg"

Säger han stolt och placerar handen över Oscars ben som ler snett åt honom innan han blickar över på mig som inte kan hindra mig själv från att himla med ögonen.

"Jag hade ju blivit förvånad annars"

Muttrar jag surt fram innan jag tar en klunk ur ölburken som står placerad på soffbordet. Oscar möter min blick med en svårläst glimt i de blå ögonen och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det så jag bestämmer mig för att hålla tyst och inte kommentera vidare.

"Vet ni vad? Jag har lovat att hämta Klara från skolan idag så jag måste dra nu. Men ni två behöver ändå stanna här och lära känna varandra så jag förväntar mig att ni är kvar när jag kommer tillbaka"

Säger Hugo plötsligt och reser sig ur soffan samtidigt som han ger oss varsin sträng blick innan han går över till ytterdörren. Jag försöker desperat att få honom att förstå mina motvilliga blickar men antingen ser han dem inte eller så ignorerar han dem totalt.

"Hugo jag vet inte om ja-"

Innan jag hinner avsluta meningen så slängs dörren igen och jag biter mig löst i läppen innan jag blickar över på Oscar som stelt sitter uppflugen i andra änden av soffan och tittar tillbaka på mig med samma sorts ansiktsuttryck.

"Jaha...och vad gör vi nu då?"

Får jag fram efter ett ögonblick med stel tystnad oss emellan och han suckar tyst innan han förvånar mig genom att hoppa aningen närmare mig och sträcka ut handen.

"Kan jag få smaka lite?"

Frågar han och nickar mot ölburken som vilar på soffbordet. Jag flackar förvirrat mot ölburken och sedan upp mot hans ögon innan jag rynkar pannan förbryllat.

"Du dricker ju inte"

Svarar jag vilket får en tung suck att fly hans läppar.

"Snälla Felix, en klunk"

Får han ur sig i en desperat ton som får mig att lyfta upp ölburken och sträcka fram den mot honom. Desperat försöker jag få min mun att forma en retsam kommentar men när jag ser hur han tar en klunk och sedan ställer ifrån sig ölburken med hårda rörelser så finner jag att min hjärna är helt blank på dryga kommentarer. Istället iakttar jag honom förvirrat.

"Fan han får mig att framstå som perfekt"

Muttrar han fram och drar desperat en hand genom sitt rufsiga hår och jag fortsätter att iaktta honom i chock över hans plötsliga förändring av beteende.

"Jag är så långt ifrån perfekt"

Fortsätter han att muttra fram mer för sig själv än för mig och innan jag hinner stoppa mig själv så hasar jag mig en bit in på soffan så att jag numera sitter tillräckligt nära för att placera en hand mot hans axel.

"Hey han menar inte att stressa dig Oscar, han tycker bara om dig och är stolt över dig"

Säger jag försiktigt och vart min plötsliga medlidsamhet kommer ifrån har jag ingen aning om. Han suckar bara djupt som svar men lyfter ändå på huvudet för att möta min blick.

"Jag vet, jag bara...jag är rädd att jag inte kan vara vad han vill ha"

Säger han med en sprucken röst och jag blir helt tagen av den plötsliga förändringen av situationen så att jag inte längre reflekterar över mina handlingar. Min hand lägger sig löst om hans käke och jag stryker honom över kindbenet med tummen.

"Oscar, du ska inte behöva låtsas vara någon du inte är för att han ska vara stolt över dig. Han ska tycka om dig för den du är och om han inte gör det så kanske det inte är...rätt"

Säger jag försiktigt och fastnar med blicken i hans blå ögon. Jag har aldrig uppfattat hans ögon som vackra innan. Jag har aldrig uppfattat honom som vacker innan. Jag har aldrig insett att han är sårbar han också.

Sekunderna tickar förbi och hans osäkra andetag fläktar mot mina läppar. Jag vet att jag inte borde, jag vet att han egentligen inte ens vill. Han är bara sårbar för tillfället. Men ändå, när hans läppar är så nära. Så tillgängliga.

Men innan jag hinner bestämma mig så hoppar han bak en bit och min hand faller ner med en duns i soffdynan och jag kommer tillbaka till verkligheten. Att jag ens funderade på att kyssa min bästa väns pojkvän.

Tanken ger mig skuldkänslor men inte bara det. Där finns även en längtan.