Off limit / Foscar /

36.

Jag ligger under täcket i sängen. Täcket som luktar som honom, sängen som känns alldeles för stor och tom utan honom. Telefonen fortsätter att vibrera bredvid mig men jag har ingen ork i kroppen att läsa hans meddelanden. Istället ligger jag kvar i självömkan. Känner mig liten och sårbar, känner mig så ensam.

Ljudet av nyckeln som vrids om i nyckelhålet får mig att sluta ögonen och för en gångs skull hoppas att det är min mamma som är hemma efter en av alla hennes affärsresor. Men nej, att ge honom en nyckel verkade som en bra idé just då men nu är jag inte så säker. För när min sovrumsdörr går upp och hans blåa ögon möter mina gröna så kan jag knappt hålla mig för tårar.

"Kan du förklara vad som händer för jag förstår ingenting?"

Utbrister han desperat och jag sätter mig upp i sängen med täcket om mig och tar ett hackigt andetag.

"Ni pratade om mig. Du pratade om mig"

Säger jag tyst. Han drar ihop ögonbrynen en aning över mina ord innan han slår ut med armarna lite väl ilsket vilket får mig att rygga tillbaka en aning.

"Jaha och? Jag bad om ursäkt för vad vi gjorde eftersom jag inte riktigt gjort det innan. Ärligt Felix, ska du bli såhär jävla svartsjuk varenda gång han kommer in i bilden?"

Fräser han fram och mina ögon tåras ofrivilligt över hans hårda ton. Jag vet att jag borde hålla tyst för att inte förvärra situationen ännu mer. Men för tillfället är jag sårbar, ledsen och rädd vilket gör att jag inte kan tänka klart. Så med blanka ögon och en darrande underläpp slår jag ut med armarna likt hur han precis gjorde.

"Ja Oscar, jag tänker vara såhär jävla svartsjuk! För du har varit otrogen en gång, varför skulle du inte kunna vara det igen? Mot mig?"

Får jag fram med en sprucken stämma men ångrar mig i samma sekund som orden lämnar mina läppar. För jag vet att jag gick alldeles för långt. Jag ser på honom att jag gick alldeles för långt. På sättet han knyter nävarna, spänner käkarna hårt och flackar med blicken upp i taket för att sedan möta min blick på nytt med hårda, kalla ögon.

"Det där var jävligt lågt Felix. Jag kan inte fatta att du gick så långt! Men om du nu inte ens kan lita på mig så förstår jag inte hur det här ska kunna fungera"

Fräser han fram och mina tårar spiller över samtidigt som jag skakar febrilt på huvudet. Jag menade ju inte att såra honom, att göra honom arg. Jag är rädd och krossad och blottade mina allra mest skräckslagna tankar. Nu kan jag inte ta tillbaka det och när han irriterat vänder på klacken och lägger handen på dörrhandtaget så kvider jag till.

"Oscar snä-"

"Nej Felix du behöver inte be mig att gå, jag vill gå. Jag kanske till och med går hem till honom för det är ju vad du tror om mig"

Yttrar han med en hård röst och jag drar efter andan innan jag ser honom försvinna ut ur mitt sovrum. Ytterdörren smälls sedan igen med en hög skräll och jag släpper ur mig ett hackigt andetag innan jag brister ut i gråt.

Samtidigt som jag skäms för det jag sa så är jag ändå sårad. Han vet exakt varför jag är ledsen och sårad och han använde det emot mig. Om han nu faktiskt följer sitt hot och går hem till honom så orkar jag inte mer. Då klarar jag inte av det här. Då får han stanna där, för det sveket är det sista jag kan ta.