Off limit / Foscar /

9.

Jag kan inte undgå att känna av de blå ögon som vilar på min gestalt från tvärs över rummet. Varenda gång jag vrider på huvudet så möter jag hans blick. Oscars blick. Han sitter och iakttar mig med en fundersam rynka mellan ögonbrynen. Jag är inte ens säker på om han är medveten om att han stirrar.

Jag vrider obekvämt på mig och försöker skaka av mig hans blickar och istället koncentrera mig på filmen som spelas på tvn framför mig. Hugo är den enda som faktiskt är koncentrerad och när ett kort skratt slinker ur honom vid ett specifikt tillfälle i filmen så rycker jag skrämt till pågrund av att min fokusering ligger någon helt annanstans.

När jag vrider på huvudet mot Hugos och Oscars håll så fastnar jag direkt i hans blå blick och droppen rinner över bägaren. Med hastiga rörelser reser jag mig upp ur soffan och fångar Hugos uppmärksamhet när jag stormar förbi.

"Ey Felix vad händer?"

Hans förvånade röst når mina öron men jag har redan hunnit ut i hallen och är i full färd med att ta på mig ytterkläderna.

"Eh jag måste hem. Kom på att jag har prov imon och jag måste verkligen plugga"

Får jag stressat ur mig samtidigt som jag trär på mig jackan och hastigt lägger handen mot ytterdörrens handtag. Jag höjer hastigt handen i en vinkning och möter Hugos chockade blick innan jag trycker ner handtaget och försvinner ut genom dörren.

Ute regnar det och jag svär tyst för mig själv medan jag hastigt börjar gå längs med gatan med huvudet nersänkt för att undgå regnet som blöter ner min kropp för varje steg jag tar.

"Felix!"

Hör jag plötsligt bakom mig och jag tvärnitar då rösten inte är den väntade. Det är inte min bästa väns röst. Det är Oscars röst. Med regnet droppandes ner i ansiktet vänder jag mig om och möter hans blick. Ett svärord lämnar hans läppar innan han skakar på huvudet så att vattnet flyger från hans hår. Med osäkra steg går han emot mig och stannar inte förrän vi står ungefär en armlängd ifrån varandra.

"Vad gjorde jag? Varför gick du?"

Frågar han rakt på sak och slår ut med armarna vilket får mig att skratta lågt och humorlöst.

"Vad du gjorde? Du sitter fan och glor som en galning när du redan har en pojkvän. Bara låt mig vara för i helvete"

Får jag fram med en frustrerad stämma och han ryggar tillbaka en aning innan han finner sig och iakttar mig med en fundersam glimt i ögonen innan han återigen slår ut med armarna.

"Vad fan hände? Jag trodde att vi var över det här med att vara dryga mot varandra. Jag trodde att vi hade släppt det"

Säger han förtvivlat och jag känner hur ilskan rinner av mig precis som regnet rinner nerför mitt ansikte.

"Men fan du förstår inte Oscar. Om du är trevlig så är det svårare att hålla sig borta, bara var dryg snälla. Det gör allt så mycket lättare"

Säger jag och suckar djupt. Oscar i sin tur ger mig en lång blick innan han drar en hand genom sitt blöta hår och hans blå ögon har en svårläst glimt i sig innan han biter sig löst i läppen och tar ännu ett steg närmare mig.

"Varför var jag ens tvungen att träffa dig? Varför är du tvungen att vara hans bästa vän? Varför upplever jag inte dessa känslor när jag tittar på honom? Varför Felix?"

Utbrister han frustrerat och hand ord får mig att haja till. Vad för känslor? Har han känslor för mig? Mer än bara attraktion? Känner jag något för honom? Frågorna är många men svaren få och istället för att svara så vänder jag ner blicken i marken och sluter ögonen för att få någon som helst fokus över situationen.

Hans nästa ord förändrar situationen drastiskt.

"Kyss mig Felix"