Off limit / Foscar /

13.

Några dagar hann passera förbi innan jag slutligen hörde av mig till Hugo. Det är trots allt som gjort fel och är skyldig honom en förklaring samt en ursäkt så jag tog tag i det i hopp om att allt skulle kunna bli som vanligt. Vi träffades, pratade, bråkade en del innan allt löste sig relativt smärtfritt i slutändan.

Han hade ju trots allt vunnit, han hade blivit det slutgiltiga valet.

Vi undvek att prata om honom. Det var trots allt ett känsligt ämne. Trots att jag ville fråga saker ständigt. Små grejer, bara kolla hur han mår. Om han fortfarande klär sig likadant, forfarande luktar detsamma. Ville fråga om deras förhållande, trots att jag vet att det skulle göra mer skada än nytta. Vill veta om dem bråkar, om han trivs. Vill veta om han fortfarande tänker på mig. Tänker på våra kyssar.

Efter någon månad så bjöd Hugo tillslut över mig till en av hans och Oscars filmkvällar. Jag tackade nej. Kom på en ursäkt. För jag vet att jag omöjligt kan befinna mig i samma rum som honom. Inte nu. Inte nu när jag faktiskt insett att jag har känslor för honom. Det skulle inte få mina känslor att försvinna, tvärtom skulle de bara växa sig större. Och jag känner ingen längtan över att förvärra det ännu mer.

Månaderna gick och ursäkterna blev fler, orimligare och allt mer panikartade. Hugo började prata om honom. Började berätta om små milstolpar i deras förhållande, små detaljer som drev mig till vansinne. Jag vill inte höra hur han kysser dig framför era föräldrar, jag vill inte höra att han kysser någon överhuvudtaget. Så länge det inte är jag. Så länge det inte är mig han kysser.

Även han hade börjat höra av sig. Små sms för att kolla hur läget står still, hur jag mår och små konstateranden att han inte sett mig på ett tag. Jag ignorerade dem. I början ville jag svara, var jag nära på att svara. Nu raderar jag dem så fort de landar i min inkorg.

Sen en kväll när jag är påväg hem från dansen. Det är sent. Jag står med stelfrusna fingrar och försöker att skicka iväg ett snabbt sms om att jag blir sen till middagen. Tunnelbanan är sen, som vanligt. Det är bara jag och två personer till på perrongen.

Personen längst bort, visst ser han lite bekant ut? Fortsätter att studera honom, tar in hans långa slanka gestalt innan jag inser. Det är han. Och innan jag hinner titta bort så möter han min blick.

Och jag är tillbaka på samma jävla ruta som för flera månader sedan. Befinner mig på samma regniga gata med hjärtslagen hamrande mot bröstkorgen och han som är påväg mot mig.

Flashbacks från hur hans läppar kändes mot mina. Här regnet kändes mot min hud. Hur han valde någon annan.

"Varför undviker du mig?"

Han går rakt på sak. Låter uppriktigt ledsen på rösten. Stirrar på mig med blanka ögon. Och jag tappar fästet totalt. Vet inte längre vad jag ska göra. Vad jag bör säga. Så jag är ärlig.

"För att jag är fucking svartsjuk Oscar"