Off limit / Foscar /

44.

Oscars perspektiv

Otåligt trummar jag med fingrarna på låret medan jag sitter placerad på det slitna buss sätet på bussen som tar mig mot Felix. Musiken i öronen är hög och jag klickar konstant på låsknappen på min telefon för att hålla koll på tiden som sakta släpar sig fram. Varenda gång telefonens skärm lyses upp möts jag av bilden på mig och Felix, och mitt leende växer sig allt större.

När jag väl kliver av bussen så styr jag lyckligt stegen i riktning mot hans hus. Längtan efter honom är orimligt stor efter att bara har varit ifrån varandra en vanlig skoldag. Jag längtar efter hans beröring, hans kyssar, honom.

När hans ytterdörr kommer i åsyn så ökar jag medvetet på farten och känner hur lyckan och saknaden fyller upp mig inombords. Allt jag vill just nu är att vara i hans armar.

När jag låter mina knogar möta den mörkt träfärgade ytterdörren i en knackning så står jag spänt och lyssnar efter att hans ivriga steg ska höras i trappan. Men när inget ljud hörs så rynkar jag förvirrat på ögonbrynen och lutar mig en aning framåt för att kika in genom det lilla fönstret som sitter placerat bredvid dörren. När ingen rörelse uppfattas på insidan så knackar jag igen, hårdare denna gången. När det fortfarande inte händer någonting så sätter jag mig på huk för att lyfta på den lilla prydnadsstenen där extra nyckeln ligger gömd.

Men när jag lyfter på stenen så är nyckeln borta. Med en förvirrad blick sitter jag kvar på huk med blicken fäst på platsen där nyckeln vanligtvis skulle legat, som nu är tom.

Jag låter stenen lägga sig på plats igen innan jag fiskar upp telefonen ur fickan och klickar mig in på hans kontakt för att placera telefonen mot örat och låta signalerna gå fram.

För varje signal som går fram utan att hans vackra stämma fyller luren får obehaget att stiga inom mig och jag börjar oroligt trampa fram och tillbaka på stället där jag står. När signalerna slutligen går över i hans telefonsvarare så svär jag tyst för mig själv.

Oscar 16.38
Felix hjärtat var är du??

Varför svarar du inte?

Jag är utanför men du verkar inte vara hemma..

Kan du höra av dig så fort du ser det här?

Jag väntar i en halvtimme innan paniken börjar att slå rot inom mig. En halvtimme utan svar är inte hela världen men när det gäller Felix som alltid svarar inom fem minuter så gör det mig orolig.

Motvilligt klickar jag mig istället in på min och Hugos konversation som inte använts på länge. Jag tvekar ett ögonblick men paniken inom mig får mig slutligen att skriva in ett meddelande.

Oscar 16.27
Var Felix i skolan idag??

Hugo 16.36
Han är din pojkvän, det är väl för fan din uppgift att hålla koll på

Oscar 16.38
Hugo snälla, jag får inte tag på honom och jag är orolig

Bara svara ja eller nej

Hugo 16.41
Nej, nej han var inte i skolan idag

Han har tydligen inte sjukanmält sig för läraren undrade också