Off limit / Foscar /

41.

"Felix snälla"

Oscar sätter sig på knä vid sängkanten för att kunna möta min blick men jag sluter envist ögonen och drar upp täcket längre upp över min hopkrupna kropp.

"Bara prata med mig, du har inte sagt ett ord sen Hugo var här"

Får han ur sig med en sorgsen stämma och trots att jag inte kan se hans ögon så är jag medveten om dess blanka yta. När jag inte svarar så slinker en suck ur honom innan jag känner hans svala läppar mot min panna där han lämnar en mjuk kyss.

"Snälla Felix, stäng inte ute mig. Prata med mig"

Får han ur sig och jag öppnar motvilligt ögonen för att möta hans blanka. Med långsamma rörelser lyfter jag täcket och avlägsnar det från min kropp. Han följer mig med blicken när jag sätter ner mina bara fötter mot det kalla sovrumsgolvet och fäster blicken i knäet. Med försiktiga rörelser ställer jag mig sedan upp och känner Oscars blickar i ryggen när jag går tvärs över golvet för att lyfta upp en tröja från golvet och låter den falla ner över överkroppen innan jag även drar på mig ett par slappa mjukisbyxor. När jag sedan möter Oscars förvirrade blick så står han en bit bort på golvet och studerar mig fundersamt.

"Jag går ut en sväng"

Yttrar jag bara med en svag röst och Oscar tar några försiktiga steg mot mig och möter min blick med osäkerhet.

"J-jag följer med"

Säger han försiktigt men hinner knappt avsluta meningen innan jag skakar hastigt på huvudet och fäster blicken i marken medan jag rör mig bort mot sovrumsdörren.

"Nej, jag behöver vara ensam och tänka lite Oscar"

Får jag ur mig med en tyst men bestämd stämma och när jag lämnar rummet så uppfattar jag hur hans steg inte följer efter vilket innebär att han lyssnat till mina ord och stannat i rummet.

När den svala kvällsluften slår emot mig när jag öppnar ytterdörren och kliver ut i mörket utanför så drar jag in ett djupt andetag och fyller lungorna på frisk, kylig luft innan jag planlöst börjar att promenera.

Allt är som en enda stor röra inom mig och jag vet inte vilka känslor eller tankar jag bör prioritera. De gnagande skuldkänslorna har utvecklats till självförakt och hat riktat gentemot mig själv och situationen. De starka känslorna för Oscar har inte försvunnit, långt ifrån. Men rädslan över att såra dem jag älskar och att förlora honom är starkare än någonsin. För även han kommer snart att inse att jag inte är så oskyldig i det här, att jag är vidrig. Att det jag gjort är vidrigt.

Och jag vet inte vad som är det bästa alternativet. Att fly känns så otroligt lockande, trots att jag vet att det är fegt. En vidrig åtgärd av en vidrig person.

Men att fly och lämna honom bakom mig tar emot något otroligt. För det är som är min enda ursäkt till mina aktioner är just att jag älskar honom, att jag skulle göra allt för honom. Att han är allt jag behöver och vill ha.

Så att lämna skulle krossa mig något totalt.

Men det kanske skulle vara bäst, för oss alla.

. . .
Oh no Felix, vad planerar du nu??

Så har alltså suttit helt forever alone på Max hela kvällen och pluggat..mm men livet leker, verkligen

Att köra bil när man är ledsen är btw not a good idea, det var ju inte mycket trafik som tur var men tänk ändå på att ens sinnesstämning kan påverka mycket

Ta hand om er för ni är så satans underbara varenda en av er <3