Off limit / Foscar /

8.

Mina andetag är hackiga och min varma hud brinner under hans beröring. Hans händer smeker sig långsamt bit för bit ner för min spända mage och hans ansträngda andhämtning fläktar mina svagt särade läppar. Hans fingrar letar sig försiktigt ner innanför min kalsonglinning och trots att hela min kropp skriker efter hans beröring så vet jag innerst inne att detta är fel. Vi kan inte göra det här.

"Oscar"

Flämtar jag fram och hans fingrar stannar upp halvvägs nere under mina kalsonger, bara centimeter från mitt numera pulserande kön som skriker efter hans beröring.

"V-vi kan inte. J-jag kan inte, ehm"

Jag försöker förgäves att få fram en sammanhängande mening och trycka undan upphetsningen som nästan förblindar mig och trycker undan all form av realism som min hjärna kan förmedla.

"Vadå? Ska du envisas med ditt jävla spel nu Felix? Ärligt?"

Fräser han irriterat fram och förflyttar händerna från min heta hud och ger mig en hård blick som får mig att rygga tillbaka en aning. Han tror att jag fortfarande försöker att reta honom.

"N-nej Oscar, det var inte så jag menade. Jag-"

"Vill du höra mig säga det? Vill du vinna? Okej fine, som du vill. Jag vill ha dig Felix, jag vill ha dig så mycket att jag inte ens vet vart jag ska ta vägen"

Får han fram med en desperat stämma innan hans händer på nytt placeras mot min varma hud och långsamt smeker sig bak mot min svank. Med försiktiga rörelser pressar han mig mot sin kropp och jag flämtar till och biter mig i läppen för att förhindra stönet.

"Oscar nej"

Orden som lämnar mina läppar går tvärtemot vad min kropp förmedlar. Min kropp vill ha honom, jag vill ha honom. Men trots det kan jag inte med. Jag kan inte med att ligga med min bästa kompis pojkvän, det är inte sjysst varken mot honom eller Oscar som troligtvis inte ens skulle tänka tanken i nyktert tillstånd.

"Tänk på Hugo"

Får jag fram med en svag stämma och tittar honom kort i ögonen innan jag är tvungen att bryta vår ögonkontakt och blicka ner i golvet. Hans intensiva blick kan hur enkelt som helst få mig att ångra mina ord och förtränga mitt realistiska tänkande och enbart låta behovet ta över.

Tystnaden som uppstår efter mina ord får mig att undra vad som egentligen försiggår i hans tankar för tillfället. Hans varma händer lämnar min svank för att istället försiktigt placeras över mina höfter. Jag fortsätter att blicka ner i golvet i rädsla av vad som annars skulle inträffa. Mina egna händer håller ett löst grepp om hans tröja och trots att allt jag vill är att låta mina rörelser fortsätta, dra av honom tröjan och vidröra hans hud så står jag still. Med ett krampaktigt tag om hans tröja och i ett försök att fokusera på mina djupa andetag står jag helt blixtstilla och inväntar hans reaktion. Inväntar hans beslut.

Efter vad som känns som en evighet så lämnar en djup suck Oscars läppar och bryter tystnaden oss emellan. Innan jag hinner reagera så pressas hans svala läppar mot min panna och mina andetag stannar upp. Med huvudet nerböjt sluter jag ögonen enda tills hans svala läppar lämnar min panna och han hastigt backar undan.

När han är halvvägs ut genom min sovrumsdörr så lyfter jag blicken och fastnar direkt i hans blå ögon.

"Felix vi-"

Mitt i meningen är det som att han tappar orden och han fäster desperat sin blick i min vilket får mig att sucka tyst.

"Det hände inget. Det är bara att glömma. Jag säger ingenting för det hände ingenting, okej?"

Förtydligar jag med en svag röst och han fortsätter att titta på mig en lång stund innan han slutligen nickar och suckar tyst.

"Ingenting hände"

Upprepar han tyst för sig själv innan han vänder på klacken och jag hör hur hans steg försvinner nerför trappan. Jag står kvar på samma ställe i säkert femton minuter efter att ytterdörren har smällt igen efter honom.

Ingenting hände, men fan vad jag önskar att det kunde ha hänt något.

...
Idag pratade jag lite med min lärare om mitt intresse för att skriva och jag sa att jag någon dag vill släppa en bok. Då hör jag hur min föredetta kompis eller vad man nu ska kalla henne lägger kommentaren "som att någon skulle läsa det hon skriver" till sin kompis och det gjorde mig både arg, ledsen men också rätt glad.

För jag har ändå människor som läser det jag skriver och för det är jag så oerhört tacksam. Så jag vill bara tacka er, så sjukt otroligt mycket för att ni läser och för att ni tror på mig. Det är så underbart att ha ert stöd.

Tack så hemskt mycket för allt ni gjort och för allt ni gör. Tack ❤️