Nästa morgon möter Hugo upp mig på tunnelbanan som vanligt. Trots att jag vet att det är löjligt, att jag överdriver så kan jag inte låta bli att jämföra mig med honom. Visst är hans ögon finare än mina? Visst är han lite mer vältränad? Hans läppar, samma läppar som har kysst den jag älskar.
"Oscar var ju hemma hos mig häromdagen"
Hans ord får mig att stelna till en aning och istället för att möta hans blick fäster jag envist blicken ut genom fönstret som inte visar annat än mörker. Men för tillfället matchar det min insida.
"Vad pratade ni om då?"
Frågar jag med en känslokall röst. För egentligen vill jag inte alls veta. Jag vill inte tänka på dem två tillsammans mer än vad jag redan gör. Det håller på att stiga mig åt huvudet och jag hatar att förlora kontrollen på det här sättet. Jag hatar att aldrig kunna slappna av. För jag vet att känslorna finns kvar hos både Hugo och Oscar och rädslan att bli ersatt är fortfarande stor.
"Faktiskt, så pratade han om dig"
Yttrar han vilket får mig att frysa till is och alla mina tankar att stanna upp. Med höjda ögonbryn vrider jag på huvudet och möter Hugos blick för att få någon sorts förståelse över känslorna bakom hans ord. Men hans ansiktsuttryck avslöjar ingenting. Istället ser han ut att invänta min reaktion.
"Vadå om mig? Vad sa han om mig?"
Frågar jag. Försöker att hålla rösten stadig trots att nervositeten kryper i mig. Varför har Oscar ens nämt mig, varför har han riskerat något sådant?
"Han bad om ursäkt över vad ni gjorde. Över er kyss"
Orden som yttras får mig att sänka ner blicken i golvet och svälja nervöst. Jag kan inte se honom i ögonen. För det sveket är bara en av få saker jag har skuldkänslor över.
"Han erkände även att vårt uppbrott var lite väl snabbt och ogenomtänkt. Han lät som att han ångrar sig, kanske vill han ha mig tillbaka? Kanske så älskar han inte den andra killen så mycket som han trodde att han gjorde?"
Yttrar han och jag känner mig nästintill svimfärdig. Jag är tvungen att hugga tag i ryggstödet av sätet som jag står bredvid. Det jag fruktar mest av allt har precis yttrats högt och jag känner hur tårarna trycker på i ögonvrån. Har Oscar sagt det så innebär det att han tänkt på det. Att han överhuvudtaget tänker på deras uppbrott innebär att han är fast i det förflutna. Och inte i nuet, där det är vi. När han tittar på mig, är det ånger han känner?
"F-förlåt men jag måste av. Jag måste av"
Får jag stressat ur mig när dörrarna öppnas och utan att vänta på svar så trycker jag mig ut ur det trånga utrymmet och stapplar ut över perrongen. Svordomar lämnar mina läppar och med darriga fingrar stryker jag frustrerat undan de salta tårarna som samlas under mina ögon.
Med skakiga händer försöker jag få fram telefonen ur fickan men lyckas tappa den i marken. Lyckligtvis finner jag ingen spricka, inte för att det hade spelat någon roll. Jag är redan sprucken. Trycker mig in på vår konversation och skriver det första som kommer upp i huvudet.
Felix 08.01
Varför kan du inte bara vara ärlig?
YOU ARE READING
Off limit / Foscar /
FanfictionHan är så attraktiv. Så åtråvärd. Så speciell. När jag tittar på honom så vet jag att det finns något där. Men när jag tittar på honom ser jag även anledningen till varför det aldrig skulle kunna gå. Han är min bästa väns pojkvän. Och alltså off li...