Off limit / Foscar /

40.

"Hugo låt mig förklara"

Så fort jag öppnar ytterdörren så går han förbi mig med argsinta steg. Jag följer hans ilskna ryggtavla när han försvinner en bit bort i hallen. Med hastiga rörelser vänder han sig om och möter min blick med arga ögon.

"Han är här visst är han?"

Får han ur sig med en hård röst och innan jag hinner svara så finner hans blick Oscars slitna sneakers som står slarvigt uppradade nedanför skostället.

"Hur? Varför? Jag för-fan"

Orden sviker honom och istället höjer han till min förvåning sin ena hand och knyter näven framför mina ögon. Men innan han hinner utbringa slaget så dyker Oscar upp i bakgrunden och hugger ta i hans underarm för att hindra slaget.

"Whoa lugn nu"

Får han ur sig med en orolig stämma och trycker upp Hugo löst mot väggen för att hålla honom på avstånd från mig. Jag iakttar dem båda med en skrämd blick och avvaktar skrämt.

"Fan, hela tiden? Hela tiden så var det han?"

Skriker Hugo fram och pekar på mig som betraktar honom med rädda ögon innan jag blickar över på Oscar som biter ihop käkarna hårt och fortfarande står med handen placerad mot Hugos bröstkorg för att han inte ska närma sig mig.

"Jag avslutade det med dig innan vi inledde något. Jag kan inte hjälpa att jag föll för honom Hugo. Jag bryr mig om dig, jag var aldrig ute efter att såra dig. Men jag kunde inte hålla mig ifrån honom"

Förklarar Oscar lugnt och metodiskt och slänger en snabb blick åt mitt håll innan han fortsätter att betrakta Hugo vars ansiktsuttryck är stelt och hopbitet.

"Och du, vad fan är din ursäkt? Vad är din förklaring?"

Fräser han fram och hans blick slits från Oscar till mig. Jag ger honom en kort blick innan tårarna som trycker på bakom ögonlocken får mig att fästa blicken i golvet och bita mig löst i läppen medan jag tar ett andetag för att sansa mig något.

"Jag älskar honom"

Får jag ur mig med en svag röst innan jag återigen lyfter blicken och möter Hugos ögon som fortfarande iakttar mig med ett hatiskt uttryck.

"Du älskar honom? Jaha och vad fan tror du jag gjorde då? Fan Felix, du är helt jävla hjärtlös"

Fräser han fram vilket får Oscar att pressa bak honom mot väggen då han gjort en ansats till att förflytta sig mot mig.

"Hugo lägg ner! Du vet fan inte hur dåligt han mått över det här, vilka skuldkänslor han haft! Jag är den som varit otrogen, Felix har för i helvete inte gjort något fel. Visst det har inte varit speciellt sjysst av oss, men Felix var aldrig upptagen, det var jag som gjorde fel!"

Säger Oscar med en hård röst och för ett ögonblick tystnar Hugo och flackar med blicken mellan oss båda innan han sänker ner blicken i golvet och släpper ur sig en lång radda svordomar.

"Varför försvarar du honom?"

Utbrister han och möter Oscars blick innan han istället blickar över på mig och fäster sina ilskna blick i min.

"Och du, hur fan kan du göra såhär mot mig?! Hur kan du se mig i ögonen efter det här? Det är vidrigt Felix, du är vidrig!"

Spottar han ur sig och hans hårda ord får mig att blicka ner i mattan och desperat svälja ner klumpen av tårar som bränner i halsen.

"Hugo håll käften! Prata inte till honom sådär! Vet du vad? Dörren är där och tills du lugnat ner dig lite så kan du lika bra gå!"

Oscars hårda röst får oss båda att rycka till och jag lyfter blicken för att möta min pojkväns argsinta blick när han pekar mot dörren och använder sin andra hand för att knuffa Hugo i samma riktning. Hugo stapplar överrumplat i riktning mot dörren men stannar upp framför mig vilket får mig att lyfta blicken och andas djupt. Innan jag hinner reagera så lyfter han handen och smäller till mig över kinden vilket får Oscar att bokstavligt talat kasta ut honom innan han låter dörren slå igen.

När han sedan vänder sig om upptäcker hur jag står med handen mot kinden och tårarna strilandes nerför kinderna så drar han snabbt in mig mot sitt bröst och kysser mig över min ömma kind medan han hyschar mig svagt.

"Lugn älskling, lugn. Han måste få en chans att lugna ner sig och smälta det här, sen kommer det att bli bättre! Lyssna inte på honom, du är inte vidrig hjärtat, du är så betydelsefull! Du är det bästa jag vet!"

Får han fram med en öm röst och jag snyftar till innan jag begraver ansiktet i hans halsgrop och griper tag om hans tröja i ren desperation medan han håller mig nära och smeker händerna över min rygg.

"Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig"

Viskar han upprepade gånger i mitt öra och det brister för mig. Tårarna fortsätter att forsa ner längs mina kinder och trots att jag befinner mig i hans famn så kan jag inte undgå att känna mig vidrig. Precis som han sa.