Off limit / Foscar /

37.

Natten spenderas på soffan i vardagsrummet inlindad i en tunn filt. Sovrummet påminner för mycket om honom. Täcket luktar som honom. Den högra sidan är hans. Jag kan omöjligt befinna mig där utan att saknaden efter honom ska driva mig till vansinne.

28 timmar har gått. 28 timmar utan att ha hört ett knyst från honom. 28 timmar utan att ens få se honom. 28 timmar av ett rent helvete.

Jag önskar att jag aldrig fallit för honom. Att jag aldrig blivit kär. För helvete, att vara kär är det värsta som finns. Iallafall i stunder som dessa. När ingenting, absolut ingenting förutom honom kan få mig att bli glad igen. Och samtidigt är han den person jag minst vill träffa just nu.

Det känns som att min kropp har delat upp sig i två halvor. Den ena styrs av hjärnan som försöker tänka realistiskt, utan känslor. Försöker övertala hjärtat om att inte höra av sig till honom. Försöker intala mig att han inte är värd det, att det är hans tur att komma till mig.

Den andra halvan av min kropp styrs av hjärtat. Hjärtat som enbart slår för honom och är beredd att göra vad som helst bara så att han ska komma tilllbaka.

Men kaoset mellan dessa två halvor gör mig istället handlingsförlamad och det enda jag gör är att ligga stilla och bearbeta smärtan och saknaden så gott jag kan.

När klockan slår fem så ringer telefonen. Jag väntar i flera signaler innan jag svarar. Vill inte få det att verka som att jag väntat på hans samtal. Men när jag svarar så är det inte hans röst som fyller luren.

"Mamma?"

"Hej Felix hjärtat. Jag är ledsen gubben men det har kommit upp en del förhinder. Jag vet att jag skulle kommit hem ikväll men de kommer att behöva mig här några dagar till. Jag vet inte när jag kommer hem men du klarar dig eller hur? Du är så duktig Felix, du klarar dig alltid!"

"Mmm"

"Det finns mat i frysen, annars kan du bara gå och handla, jag har skickat över pengar till ditt konto. Jag litar på dig Felix. Jag måste gå men jag hör av mig snart igen"

"Visst"

Samtalet bryts och min sista uns av självbehärskning försvinner. Jag känner mig ensam och lämnad, av allt och alla. Så jag sväljer ner stoltheten, lyfter upp telefonen och slår hans nummer.

"Hallå?"

"Jag vet att vi inte pratar just nu och jag vet att du inte är skyldig mig någonting efter vad jag sa men kan du snälla komma hit. För du är det enda jag har och jag, jag behöver dig mer än någonsin just nu"

"Jag kommer direkt"

Och 20 minuter senare plingar det på dörren. Jag öppnar och möts av hans välbekanta blick. Ingen av oss säger ett ord. Det enda han gör är att dra in mig i sin famn och hålla mig nära, för han vet att det är precis vad jag behöver.

Vi båda vet att detta inte förändrar någonting, vi bråkar fortfarande. Men vi båda vet samtidigt att vi är varandras allt och i situationer som dessa så finns vi där för varandra, oavsett vad.