Off limit / Foscar /

34.

När jag kommer ut ur duschen har det redan hunnit passera en halvtimme och Oscar ligger placerad under täcket med slutna ögon. Med försiktiga rörelser kryper jag ner bredvid honom under täcket och betraktar hans avslappade ansiktsdrag. Den svaga belysningen från gatan utanför sänder sitt svaga sken över hans blottade överkropp och jag kan inte förstå hur någon kan vara så vacker. Hur han kan existera, hur jag kan vara såpass lyckligt lottad att han ligger i just min säng. Tillsammans med mig.

"Förlåt Oscar"

Viskar jag fram i natten och låter fingertopparna vandra över hans blottade armar så att huden knottrar sig under min beröring. Med en suck vänder jag mig om och kurar ihop mig under täcket. Vad som förvånar mig är prasslet från täcket när Oscar byter ställning i sängen.

"Vad ber du om ursäkt för?"

Hans röst bryter tystnaden i rummet och jag ligger helt blixtstilla en stund innan jag rullar över på rygg och möter hans blick när han stödjer sig upp på armbågarna för att titta ner på mig med frågvisa ögon.

"För att jag inte räcker till"

Får jag ur mig med en sprucken röst vilket får honom att sätta sig upp ordentligt i sängen och blicka ner på mig med stora, förvånade ögon.

"Felix vad kommer detta ifrån? Varför skulle du inte räcka till?"

Utbrister han förvånat och istället för att svara så överrumplar jag honom genom att slänga över ena benet så att jag numera sitter grensle över hans kropp. Innan han hinner fråga vad jag håller på med så pressar jag en hård kyss mot hans läppar och uppfattar hans förvånade flämtning.

I ren desperation attackerar jag sedan hans hals med nätta små kyssar och sugmärken vilket får honom att överrumplat stöna dovt innan han lyckas få kontroll över situationen och kupar händerna om mitt ansikte för att hindra mina rörelser och tvinga mig att möta hans blick.

"Vad gör du Felix? Varför beter du dig såhär?"

Frågar han bestämt och jag biter mig löst i läppen innan jag suckar djupt och låter mina handflator vila mot hans varma bröstkorg.

"Jag vill bara att du ska vara lycklig. Att jag ska vara tillräcklig, tillräcklig för dig"

Får jag ur mig med en sorgsen stämma och låter blicken falla ner och bryta vår ögonkontakt. Men det tar inte lång tid innan han placerar tummen under min haka gör att vinkla mitt huvud uppåt så att vår ögonkontakt återupptas.

"Felix. Älskling. Jag är lycklig, du gör mig lycklig, helt otroligt lycklig. Du är mer än tillräcklig. Du är allt jag behöver och allt jag vill ha. Så vart kommer den här osäkerheten ifrån?"

Säger han förtydligande och jag förblir tyst. Vill inte dra upp honom. Vill inte starta bråk. Vill inte vara den där svartsjuka pojkvännen som inte ens klarar av att prata om andra killar. Så jag låter det vara, jag släpper det. För nu. Behåller de känslorna inom mig, begraver dem så gott det går. För just nu, är det trots allt i min säng han ligger. Ingen annans.

Så jag kysser honom. Jag kysser honom länge och passionerat innan jag lindar armarna om hans nacke och omfamnar honom mjukt. Hans starka armar placeras om min midja och jag känner hans svala läppar mot min axel.

"Jag är så glad att jag har dig. Utan dig vet jag ärligt talat inte vad jag hade gjort"

Säger jag ärligt och han stryker mig betryggande över ryggen innan han släpper ur sig ett andetag som fläktar min bara axel.

"Jag tror inte att någon av oss hade fungerat utan varandra. Vi ska vara tillsammans, det är så det är helt enkelt"

Får han fram med en svag röst och mitt leende går inte att stoppa.