Off limit / Foscar /

31.

Med tårarna fortfarande rinnandes nerför kinderna tar jag mig upp på darriga ben. Jag kan inte, kan inte låta honom gå. Endast minuter har passerat och jag har redan insett att jag inte kan vara utan honom. Inte nu, inte någonsin.

På skakiga, svaga ben stapplar jag ut i hallen. Lyckas inte ens stänga ytterdörren efter mig när jag stapplar ut på gatan.

"Oscar"

Ropar jag ut i den kyliga kvällen trots att jag vet att han inte hör mig, trots att jag vet att han redan har hunnit en bit. Men jag ger inte upp. Kan inte ge upp på honom. Inte när han betyder så mycket. Inte när han betyder allt.

"Oscar!"

Ropar jag förtvivlat ännu en gång och tårarna fortsätter att rinna nerför mina kinder. Gång på gång snubblar jag över mina egna fötter och huden på mina bara armar knottras i den kyliga luften.

Vid perrongen stapplar jag nerför trappan, ser hur ett tåg precis lämnar perrongen. Hoppas innerligt att han inte sitter på det. Inser att det är hans tåg. Svär tyst för mig själv och snyftar högt. Orkar inte ens bry mig om att det är folk runt omkring mig. Orkar bara bry mig om honom.

"Felix!"

Börjar gråta ännu häftigare när någon ropar mitt namn från andra sidan av perrongen. Det är hans röst. Och när jag vänder mig om och möter hans ögon så fortsätter tårarna att rinna och vi går mot varandra.

"O-Oscar jag, jag"

Får jag ur mig innan han drar in mig i sin varma, trygga famn och hyschar mig svagt.

"Jag vet Felix, jag vet. Det är okej"

Säger han tyst och stryker mig över ryggen innan han kupar båda sina händer om mitt ansikte och tittar mig djupt i ögonen.

"Snälla ta mig tillbaka"

Får jag ur mig med en svag röst inte mycket högre än en viskning.

"Jag lät dig aldrig gå"

Yttrar han lika tyst och jag tar ett stadigt grepp om hans tröja innan jag drar honom mot mig och pressar mina läppar mot hans. Desperat, kärleksfullt och passionerat.

När vi bryter kyssen så yttras inte ett enda ord mellan oss. Det enda han gör är trär av sig jackan, hänger den över mina axlar och tar min hand i sin. Sedan går vi tillbaka, går hem, hand i hand.

Både han och jag vet vad som hände. Både han och jag vet att jag gjorde slut i rädsla. I rädsla att bli dumpad, i rädsla att känna mig ännu mer krossad än vad jag gjorde då.

"Jag hatar att vara så maktlös"

Får jag ur mig när vi promenerar fram på den regnblöta gatan, hand i hand.

"Jag hatar att jag inte längre har någon som helst kontroll över mina känslor. Du har sådan makt över mig utan att du ens försöker. Jag hatar att vara beroende av dig på det här viset. Fast i samma stund älskar jag det. Jag älskar det så jävla mycket. Jag älskar att känna lyckoruset varje morgon när jag vaknar i din famn. Jag älskar att känna behovet av dig, som en jävla drog. Min personliga drog. Det är så jävla konstigt"

Yttrar jag tankspritt och Oscar kramar om min hand vilket får mig att vända blicken mot honom och möta hans lugna blick.

"Det är kärlek"

Konstaterar han lugnt och jag suckar ofrivilligt innan jag nickar svagt. Ett humorlöst skratt slinker ur mig och jag sparkar till en ensam sten så att den far iväg över den folktomma gatan.

"Det är så jävla mycket kärlek"

Mumlar jag fram, mer för mig själv. Mer för att få mig själv att förstå. Att det finns en sådan här stark känsla. Ett sådant här starkt behov. Det finns en anledning att kärlek har fått människor att genomgå idiotiska beslut genom tiderna, det finns en anledning att ordet älska finns. För det är så mycket mer än att bara tycka om någon. Det är så mycket mer än vad som går att läsa sig till. För att förstå sig på kärlek måste man själv bli helt hopplöst förälskad i någon och sedan vara nära på att förlora den, först då förstår man verkligen styrkan bakom känslan.

"Jag älskar dig"

Yttrar jag högt. Oscar lyfter blicken från marken och öppnar munnen för att svara men jag avbryter honom.

"Nej verkligen, jag älskar dig"

"Sådär sjukt jäkla cp mycket som knappt går att förklara"

"Du förstår inte ens"

Får jag ur mig med en desperat röst och Oscar tittar på mig med samma lugna blick som innan. Han stannar upp och hans grepp om min hand får mig att göra detsamma.

"Tro mig, jag förstår precis"

Yttrar han tyst innan han kysser mig.