Som en picknick i parken

0.1

Medan vi går längs gatorna trycker jag snabbt upp gruppchatten med mina vänner. Jag har känt hur telefonen vibrerat hela eftermiddagen, men jag har aldrig haft tid att riktigt titta vad som skrivits.

Mika 12:34
Är du där än?
Är du där än?
Är du där än?
är diu där än?
fan, förstörde det fina mönstret );

Kajsa 12:34
Snälla Mikaaaaaaa

Mika 12:35
Men jaaaaaaa

Laura 13:01
Så, är du framme i storstaden än? ☺️

Mika 13:28
Är du där än?
Är du där än?
Är du där än?
Är du där än?
Är du där än?
Är du där än?
Ärr du där än?
INTE IGEN! );

Kajsa 13:28
Seriöst. Håll. Käften. Mika.
Men seriöst, är du framme!? 😃

Jag läser igenom det som verkar vara världens längsta konversation, eftersom att det där bara är början av vad de skrivit. Resten inkluderade smågnabb, och jag kan inte undgå att låta ett leende leka på mina läppar.

Rebecka 17:04
Framme i storstaden, färdiglastat och nu dags för middag med mamma innan hon åker! ☺️

Laura 17:05
Hur är det? Fantastiskt?❤️

Mika 17:05
herregud, kvinna jag vill veta allt som händer dig, vad du gör, när du gör det och varför!

Kajsa 17:05
Stalker much Mika? 😂

Mika 17:06
ääääähhh.... nej....

Laura 17:06
Aja, Rebecka ha det så mysigt så hörs vi! ❤️

Rebecka 17:06
❤️

Jag låser min telefon men låter den fortfarande vila i handen.

"Så, vad blir det?" frågar jag och tittar på min mamma som ser sig omkring. På gatorna är det fortfarande mycket människor, trots att det börjar bli lite senare på dygnet nu. Min vildaste gissning är att det fortfarande är ljust och varmt ute. Anledningen till att jag ens flyttat så tidigt som jag gjort är för att jag vill lära känna Stockholm innan jag börjar plugga igen. Det skulle vara katastrof om jag kom vilse under de första dagarna, liksom. Nu har jag åtminstone en månad på mig att komma igång. Dessutom har jag skaffat ett jobb på ett litet fik, vilket kommer försörja mig under hela min tid här i Stockholm, vilket kommer vara ett tag. Jag vet att jag kommer sakna alla, särskilt mina vänner. Men det är väl därför alla är olika, alla söker olika saker i sina liv. Våra liv spretar åt alla håll, och jag valde att plugga vidare här. Men trots de många milen mellan oss har vi bestämt att efter de sammansvetsade tre åren i gymnasiet så ska vi hålla kontakten, vad som än händer.

"Tänkte mig det där fiket där borta, ser du?" frågar hon och pekar lite längre bort. Jag nickar när jag får syn på vad hon menar, det är ett litet fik och folk sitter utanför djupt inne i diskussioner med kaffekopparna i högsta hugg samt tuggar på mackor och godsaker.

Automatiskt börjar vi skynda på stegen och snart stiger vi in i caféet. Inne är det svalt och jag andas ut i lycka av att slippa den fruktansvärda värmeböljan.

"Vad vill du ha?" frågar mamma samtidigt som hon ser sig omkring. Hon tittar ner i den lilla disken med saker uppställda som exempel, sedan upp på tavlan som hänger ovanför kassaapparaten.

"Jag vet inte, du då?" frågar jag och tittar ner i disken jag med. Det finns olika mackor med allt möjligt på, och jag känner hur min mage kurrar till direkt.

"Den där toasten ser god ut, så det blir nog det" säger hon och tittar på mig.

Jag nickar, "jag tar nog också det"

"Inget annat?" Frågar kassörskan som lyssnat på vad som har sagt.

Jag tittar på min mamma, som ser fundersamt tillbaka på mig.

"Vi tar la ett glas vatten var, tycker jag" säger hon.

Jag nickar med ett leende innan jag informerar att jag går och paxar ett bord.

*

Vi går längs Stockholms gator på väg hem till min lägenhet. Stämningen är avslappnad, men samtidigt så himla stel. Det fanns en laddning mellan mig och mamma, den där obekväma laddningen som vägrar gå bort. Jag har aldrig bott ensam, jag har alltid bott hemma hos henne och pappa.

Men när vi tillslut rundar hörnet innan min port förstår vi att detta är slutet. Jag är vuxen nu (åtminstone ibland).

"Min lilla tjej" säger mamma med ett leende, trots det är hennes ögon alldeles glansiga. Detta gör det inte ett dugg enklare för mig, utan ganska snart därefter börjar det trycka på i mina med.

"Mamma..." säger jag dröjt och drar handen lätt över kinden för att torka bort den lilla tår som smitit.

"Jag älskar dig och gör inget dumt!" viskar hon intill mitt öra när hon drar in mig i en mysig kram, bara den där kramen en mamma kan ge dig. Jag drar in doften av henne, försöker lägga den på minne.

"Jag älskar dig med" säger jag och snyftar till.

Vi båda har hållit oss i schack tills nu - nu gråter vi som om det är sista gången vi ser varandra.

"Hejdå" säger hon tillslut och vi drar ifrån.

"Hejdå" svarar jag och torkar bort ännu fler av tårarna som sakta rinner ner längs mina kinder.

Min mamma går runt bilen och öppnar upp bildörren. Hon vinkar lätt med ett leende innan hon sätter sig, och sedan kör hon iväg. Lämnar mig här helt ensam.

-

Hallå hörrni! Jag har inte sagt så mycket om denna"nya" berättelse jag funderat över att publicera under en längre tid, eftersom jag haft så mycket med en dans på rosor och läxor och prov i skolan. Men jag hoppas verkligen ni tycker denna verkar bra, med tanke på att jag inte kommit så långt ännu.

Skriv gärna nere i kommentarerna om vad ni tycker, för jag vill verkligen veta vad ni tycker!

Ilysm<3