Kärlek har alltid varit viktigt för mig. Jag har känt det några gånger i mitt liv, men aldrig som jag känner just nu. Visst, jag har en konstant kärlek till mina föräldrar och människorna omkring mig i mitt liv. Men nu menar jag den kärlek som får dig helt hög på känslor, den som gör att du knappt kan sitta still, den som gör att du är helt borta i tankar, tankar om den du älskar.
Jag älskar Oscar, det gör jag verkligen. Men jag vet att Oscar är borta nu. Jag vet att jag inte kan göra något åt saken, och jag vet att det nog är bäst så. Det är inte menat, precis som min mamma sa. Om det hade varit menat för mig och Oscar att vara tillsammans, då hade vi varit det.
Och om det nu är så att vi ska vara tillsammans, då kommer allting lösa sig. Det kommer ordna sig av sig självt. Jag behöver inte göra något.
Det är i alla fall så jag alltid tänkt. Så jag lärt mig att tänka. Mamma berättar alltid om slumpen och att det är viktigt att inte tvinga fram saker. Lyssna på ditt hjärta, men inte så pass mycket att du är redo att göra dig av med allt. Om du inte gör som ditt hjärta vill från början, så spelar det ingen roll - om det verkligen är det ditt hjärta vill, då kommer det hända. Just nu är det kanske inte vår tid. Eller så kanske det inte kommer vara någon tid alls.
Jag måste bara acceptera det. Jag måste acceptera Oscars val.
YOU ARE READING
Som en picknick i parken
Teen FictionRebecka har bestämt sig för att det är dags med en ändring i sitt liv. Hon flyttar till Stockholm för att plugga vidare. Väl där går tiden ganska fort. Med ett jobb, plugg och inga vänner fördriver hon tiden med att inte tänka så mycket, utan att ba...
