Som en picknick i parken

3.4

Väl hemma är alla i familjen där. Jag kramar om dem de tar hand om mig precis hela kvällen. Vi äter middag ihop, tittar på teve och umgås. Jag uppskattar det, det är ju trots allt ett tag sen vi sist sågs, i alla fall för att några veckor sen ha bott ihop och träffats hela tiden. 

Jag sitter i min säng, har precis borstat tänderna och tvättat bort det lilla mängden smink jag haft i mitt ansikte. Jag skrollar igenom mina sociala medier och hittar inget intressant alls, så tillslut låser jag telefonen, sätter in laddningssladden och lägger den på den nedåtvända soptunnan av svart plast bredvid sängen. 

Rummet som en gång varit hela mitt liv känns så annorlunda, trots att väggarna har samma färg och jag kan se dem små skavankerna jag själv skapat. Hela rummet är jag, men för någon som inte vet att mina saker en gång stått här skulle inte ha någon aning. Just nu är det bara extra yta de inte använder. En säng står här inne, ett gammalt skrivbord och några lådor de inte orkat slänga upp på vinden än. 

Jag suckar och glider sakta ned ifrån min sittande position på sängen lutad mot väggen bakom mig till att ligga ner. Klockan är elva på kvällen, jag har sagt godnatt till alla och det enda som hörs i huset är min mamma och pappa som gör sig redo för att sova. Robin sover redan i sitt rum intill mitt. 

Plötsligt hör jag knarrande ifrån trappen och innan jag vet ordet av det knackar mamma lätt på dörren som redan är öppen. 

"Kom in" säger jag med ett leende och mamma kommer in med ett ännu större leende på läpparna. 

Hon sätter sig på min säng och börjar sakta dra sina fingrar igenom mitt hår, hon vet att det gör mig mer lugn än något annat. 

"Det är så kul att du kom ner till oss" säger hon aningen tyst, med tanke på att Robin ligger i rummet intill.

"Det är så kul att ni tog emot mig" säger jag. 

"Vi skulle alltid ta emot dig sötnos, det vet du" säger hon. 

"Jag vet..." säger jag med en lätt suck. Blundar en aning, sedan tittar jag rakt på henne.

"Vad är det?" hennes rörelser i mitt hår slutar genast. 

"Jag vet inte, jag bara... jag vet inte om jag vill tillbaka" 

Mamma stirrar på mig med en förvånad blick. 

"Vad menar du? Jag trodde du älskar Stockholm, jag trodde du skaffat vänner och din utbildning börjar ju snart-" 

"Mamma" jag avbryter henne, "Jag älskar Stockholm, men jag vet bara inte om det är för mig" 

"Såklart det är, du flyttade ju dit av en anledning" säger hon oförstående. Den lilla rynkan mellan hennes ögonbryn har tagit plats när hon tittar på mig med en bekymrad blick och lätt ihop-dragna ögonbryn. 

Jag sätter mig upp en aning. 

"Ja, det gjorde jag. Jag vet bara inte om det var av samma anledning som jag trodde att det skulle vara" säger jag och tittar ner i mitt knä. 

"Nehe, vad var anledningen då?" 

"Jag tror att det var för att jag skulle träffa Oscar, inte för att jag skulle plugga" 

"Oscar? Nu hänger jag inte med. Ta det från början" säger hon. Under kvällen har jag inte tagit upp Oscar alls, eftersom att jag inte ville göra allt för komplicerat. Jag berättade om allt som var bra, om Hampus, om Will och om mitt jobb. Kanske var det för att pappa och Robin satt där, för nu känns det som att Oscar är den mest självklara jag borde prata om. Jag och min mamma har alltid varit öppna mot varandra, jag har aldrig hållit något hemligt för henne, så varför skulle Oscar vara en hemlighet? 

Så jag berättar om Oscar för andra gången idag. Om hur han fått mig att känna, både det goda och det onda. Jag berättar om att han ska flytta till Göteborg nu och att vi inte pratat på vad det känns som - evigheter. 

"Så du vill flytta hit för Oscar?" frågar hon. 

"Nej. Eller jag vet inte, kanske?" säger jag osäkert. Min hjärna är kaos och det känns som att jag inte kan få fram en enda klar tanke.

"Jag tror" hon blir tyst en stund, hon tänker, "att du ska tänka på varför du flyttade dit från första början. Jag vet att livet kan göra det ganska oklart ibland, men jag tycker inte du ska hänga upp dig för mycket på denna Oscar. Precis som honom borde du tänka på din framtid. Och om nu denna Oscar verkligen är den rätte, då kommer det inte vara sista gången du ser honom" säger hon. Innan jag hinner säga något ställer hon sig upp och pussar mig på pannan, sedan går hon sakta mot dörren.  

"Så du menar att jag inte ska flytta hit?" frågar jag. Just nu kan jag inte ens tyda det hon säger. 

Hon rycker lätt på axlarna, sänder en slängkyss till mig och stänger dörren om sig. Sedan hör jag hennes försiktiga steg ner för trappen. 

Jag lägger mig frustrerat ner i min säng igen. 

Varför flyttade jag till Stockholm från första början?