Som en picknick i parken

3.5

Efter en vecka i Göteborg sitter jag nu på tåget hem. Under dessa sju dagar har jag gjort absolut ingenting, bara varit med mina kompisar när de haft ledig tid och varit med mina föräldrar. Annars har jag bara tänkt. Tänkt, tänkt, tänkt. Man kanske trodde jag åkte hem igen för en minisemester, men det blev mer som en av de tuffaste veckorna jag haft. Jag har försökt lära känna mig själv, försökt hitta alla svar i mitt undermedvetna. 

Och då kan man ju undra vad jag kommit fram till? Fråga inte mig, för jag har inte lärt mig ett skit av min meditationsvecka. Ingenting, min hjärna är snustorr på svar. 

Även fast resan hem är ett antal timmar lång känns det som att jag är i Stockholm på ett kick, nästan lite för snabbt. Jag går av tåget och skyndar mig bort mot busstationen då jag vet att bussen jag ska ta kommer om bara några minuter. Precis när jag kommer fram stoppas jag av en syn jag inte kan göra något annat än att skratta åt.  Framför mig står Hampus med en skylt där det står "välkommen hem Rebecka!!!" och ett glatt flin. 

Jag springer så gott jag kan fram till honom med min resväska och kramar om honom hårt. Jag har saknat honom, och med tanke på att han lyfter upp mig från marken och svingar mig fram och tillbaka i hans armar får jag känslan att han även saknat mig. 

Vi hälsar och förklarar hur mycket vi saknat varandra innan vi drar oss bort mot bussen som tur nog är sen. Jag tackar gudarna, för jag vet inte om jag hade orkat att vänta mycket längre än vad jag gjorde. Även fast det finns ångest här i Stockholm som får mig att vilja åka tillbaka till mina föräldrar och vänner så längtar jag efter att komma till min lägenhet, kanske till och med träffa Oscar innan han flyttar här ifrån så att vi får ett riktigt avslut. 

När bussen kommer till stationen går jag klumpigt på med resväskan i högsta hugg. Jag lägger mitt kort på kortläsaren, väntar på att det ska pipa till och sätter mig sedan vid ett säte med mycket plats. Hampus sätter sig bredvid mig. 

"Hur har det varit?" frågar Hampus exalterat. 

Jag skrattar till, "det vet du redan" säger jag. Det är ytterst få gånger det har gått mer än tjugo minuter utan att jag och Hampus sms:at. Dessutom har vi pratat några gånger över telefonen. 

"Jamen, ifall det hänt något sen vi sist prata" säger han. 

"Vi pratade på tåget hit!" säger jag med ytterligare ett skratt hack i häl.

Det blir tyst mellan oss ett tag, det enda som hörs är bebis-skrik, bussen och folk som pratar runt om oss. 

"Hur har Stockholm varit?" frågar jag tillslut, då jag kommit på mig själv med att ha glömt att fråga hur Hampus haft det sen jag åkte. 

"Bra, skolan är på full rulle men vad hade jag förväntat mig, liksom" säger han utan att titta på mig. Han verkar vara fullt koncentrerad med att titta på den skrikande bebisen framför oss.. 

"Mycket läxor?" frågar jag, dessvärre låter jag som en otålig tvåbarnsmamma. 

"Sådär, så full rulle är det inte" säger han och tittar snabbt mot mig för att skicka ett leende. Jag ler tillbaka. 

* 

Tillslut står jag utanför porten. Vant låser jag upp den ganska snabbt och håller upp dörren med min fot för att först försöka traggla in resväskan som egentligen inte ens är så tung, men den är ganska stor. Det slutar i alla fall med att Hampus tvingas hjälpa mig. 

"Vi ses imorgon?" säger jag i en fråga, men det är mer som ett bekräftande. 

"Ja, om du inte vill att jag hänger med upp?" frågar han och borstar av sina handflator lätt på jeansen.