Som en picknick i parken

2.9

En vecka går och jag hör ingenting från någon förutom Hampus. Hela gruppen verkar ha gått i kras efter vår taco-kväll och Oscars dåliga tajming. 

"Hejdå Rebecka" säger Viktoria innan jag kliver ut ur caféet. Jag hälsar henne en trevlig helg innan jag stänger dörren. 

Jag har hört av Hampus att Mina är helt förstörd. Inte bara för att Oscar ska flytta, utan också för att Oscar har berättat vad vi gjorde den där kvällen när hon inte var med. Han berättade utan att fråga mig, förstörde inte bara sitt förhållande med Mina utan också mitt. Hon har inte sagt något till mig, det har varit knäpptyst. Men jag antar att hon vill prata med mig lika mycket som jag vill prata med henne om detta. Jag respekterar dessutom att hon är ledsen, det finns ingen anledning till att förklara. Det är som det är. 

Oscar har inte heller sagt ett knyst. Jag har hört från Hampus att han tagit jobbet i Göteborg, men jag vet inte när han flyttar. Det kanske är bäst så egentligen, för då slipper jag räkna ner. Då kan det bara vara. 

Och vad är Hampus update? Inte så mycket. Jag vet att det går bättre än någonsin med honom och hans crush. Han börjar trean snart också, bara någon vecka kvar. Jag undrar vad jag ska göra de två veckorna där emellan innan jag själv börjar plugga igen. Just nu har jag inte ens någon lust att börja skolan. Jag har ingen lust med någonting längre. Det enda jag gör är att ta mig ur och i sängen så fort jag behöver det. Jag går till jobbet, kommer hem, äter, gör vad jag gör och sover igen. 

Jag kliver in i lägenheten och stänger dörren efter mig. Låser den också efter en stund av fundering. Sedan sparkar jag av mig skorna och går direkt in i mitt sovrum där jag slänger mig i sängen. Det är i sängen jag känner mig lugnast, men det är också där jag börjar tänka. När jag jobbar håller jag mig igång hela tiden, vilket är otroligt skönt för då får inte mina tankar och saknaden efter mina vänner plats. Jag hinner inte med dem. 

Med en suck går jag ut ur mitt rum igen. Jag sneglar in i vardagsrummet som sitter ihop med köket. Jag har inte tagit ett enda steg in i det rummet sen taco-kvällen. Den röd-vita väggen gör för ont att se på och därför har det blivit hämtpizza hela veckan, eller i alla fall dem gånger jag känt mig hungrig. 

Men nu. Jag vänder mitt huvud helt och ser rakt in i rummet. Jag kanske är redo? 

Jag tar ett steg in. Ett ytterligare. Ännu ett. Jag ser mig omkring i rummet, på alla möbler som är inplastade och sedan på väggen. Det gör lite ont, det gör det. Men jag väljer att gå till köket istället och titta ut genom fönstret. Jag känner mig rastlös för en gångs skull. På andra sidan gatan kan jag se ett par komma ut ur en port hand i hand. Usch och blä. 

Jag tar upp min telefon för att den vibrerar. Det är Aftonbladet. Jag trycker på skärmen och swipar omkring i de olika apparna i brist på annat. Tills jag stannar vid en bil på William, Will. Jag står fundersamt och tittar på bilden tills jag tillslut trycker på kommentera. 

Hur blev det med den där fikan?