Som en picknick i parken

1.7

"Du behöver träffa lite vänner, några som inte bor i Göteborg" säger Hampus med en gnällig ton, vilket får mig genast att bli lite irriterad på honom. Så fort man någonsin har en diskussion med honom så börjar han nästan genast att gnälla, och det är verkligen inte något jag faller för. Dessutom betonar han min hemstad som om det vore något dåligt som ligger över den. Jag är nästan övertygad om att det är så han skulle låta om just Göteborg var övertagen av aliens. Eller varför inte zombies?

"Och bästa stället att hitta kompisar på är just den här festen, menar du? Dessutom, jag har vänner. Här också" Nu är det min tur att betona festen som något dåligt, även fast jag inte riktigt tycker det är en dålig idé. Jag menar, jag är inte överförtjust i idén om att gå på fest, för jag har aldrig riktigt varit en partymänniska, men det är något som säger mig att jag ändå vill gå. Åtminstone lite. 

Jag lägger armarna i kors över magen och lutar mig mot disken framför mig. Vi är praktiskt taget ensamma inne på caféet, då vi precis har öppnat. Jag ställer mig fortfarande frågan om varför han är uppe så tidigt, då Hampus själv inte har något jobb eller liknande som tvingar upp honom ur sängen. 

Hampus står på andra sidan disken med en skeptisk min och härmar mina steg - han lägger armarna i kors och lutar sig mot disken, vilket resulterar i att vi våra ansikten är mindre än en armslängd ifrån varandra och jag hamnar i en ofrivillig stirrtävling med honom. 

"Som vilka då?" frågar han med ögonen låsta i mina. En 'Know it all'-blick pryder hans ansikte. 

"Som... du. Och Oscar. Och Mina" får jag ur mig osammanhängande med en osäker stämma. Men släppa hans blick, det gör jag inte. 

"Och mig!" ropar Viktoria ifrån köket. 

Jag lyser upp, gör en mental anteckning på att jag måste tacka henne senare, "Precis, och Viktoria" Jag ger honom ett överlägset flin. 

Han väljer att bryta ögonkontakten (HA! Jag vann!" och himlar överdrivet med ögonen med en suck, "Ojoj, kändis ju. Fyra kompisar har du lyckats skrapa ihop under hur många veckor? När flyttade du hit?" 

Mitt flin försvinner och ersätts med ett tomt ansikte och jag känner mig genast dum. Inte dum som i elak, utan dum som i korkad. Min blick glider ner till trät på disken. Sneglar lite försiktigt på muffinsen som är skyddad under en liten glasglob. 

"Följ med på festen! Skaffa vänner, eller drick dig full, gör vad fan du känner för, men framförallt, håll mig sällskap" 

Jag ser på honom och nu är det min tur att bära den skeptiska minen. Som sagt, jag har inget större agg emot festen och kände faktiskt en viss lättnad när han nämnde den. Enda sedan jag flyttat hit har det varit mycket med jobbet, och de flesta kvällarna har jag faktiskt tillbringat alldeles själv. Men, jag tänker inte bara ge upp. Nu har jag skapat den här situationen och jag skulle gärna vilja se honom böna och be, kyssa mina fötter för att jag ska följa med. 

"Snälla Becka, jag går ner på mina bara knän!" säger han, återigen med hans gnälliga ton. Till skillnad ifrån förra gången blir jag inte alls irriterad. 

Ett flin pryder mina läppar när han plötsligt börjar kavla upp jeansen upp till knäna, vilket verkar vara lite svårt då hans jeans är en aning tajta nertill. Tillslut får han i alla fall upp dem, och faller ner på knä för att sedan knäppa hans händer och titta på mig med en bedjande blick. Ett skratt smiter sig förbi mina läppar. 

"Snäääälla" ber han. 

"You had me at 'det är fest i helgen'. Och förresten, det är inte konstigt att bara ha fyra vänner" 

Han ler stort, skyndar sig upp från sin position på golvet och sträcker sig över disken för att snabbt krama om mig hårt och kyssa mig på kinden. 

"Vi säger så darlin', syns imorgon kväll!" säger han och vänder sig mot dörren för att gå. När han precis ska ut vänder han sig om. 

"Rebecka Berg, vet du hur mycket jag älskar dig?" utropar han med ett lyckligt leende på läpparna. 

Jag lipar med tungan mot honom, "Gå hem Hampus, innan jag ångrar mig" 

Och med det är han borta. 

- 

Nämen tjenare, gissa vem som är tillbaka oskadd? 

Jag är hemma igen! 

Efter att ha varit borta i en månad är jag äntligen tillbaka, och det är med glädje jag skriver detta, även om jag har varit med om ganska så coola saker under dessa veckor. Men ni vet hur det är, man saknar sina rutiner tillslut. Det har praktiskt taget kliat i fingrarna, och mina stämband har aldrig varit så utvilade som nu (Med tanke på att min dagliga dos av att sjunga så att hela huset skakar inte har varit möjligt ute på alla campingar). 

Men nu vet ni i alla fall, jag är hemma igen. Det kommer komma massor med kapitel per vecka och jag hoppas ni är lika exalterade som jag! 

Ilysm<3