Som en picknick i parken

1.8

"Min sköna" säger Hampus och räcker över en pantburk med öl. Jag har egentligen aldrig gillat att dricka öl, men situationen jag befinner mig i och min snustorra hals får mig att inte bry mig. 

Jag ler, tar tag i min icke-existerande kjol och niger lätt. Om jag bara inte hade valt att sätta på mig svarta jeans, tänker jag och tar emot drickat. 

"Så, vad är det med den här festen?" frågar jag med ett höjt ögonbryn innan jag tar en klunk av det beska. 

"Vad menar du?" frågar han, näst intill skriker. Festen är verkligen den typiska lågbudget festerna man gick på i högstadiet. Gammal trasig stereo som endast har ett ljudläge - för starkt, då musiken annars störs av sprakande och surr. I trappen utanför sitter det folk i klungor som delar cigg efter cigg, och här inne står svettiga kroppar och dansar tätt intill varandra, och det beror inte på att de vill, utan de måste på grund av saknad yta. Men när jag ser efter, så kanske de gör det för att de vill ändå. Tjejerna springer omkring med rufsigt hår, lättklädda kroppar och glatt, lätt berusat humör (vilket om vi ska vara ärliga, får mig att känna mig för kyld i mina svarta jeans och lössittande korta linne. Killarna näst intill dreglar, och det är inte på min bekostnad, kan vi säga). 

"Du bad på dina bara knän för att jag skulle följa med dig, och om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag är den första som fått se den synen" säger jag. 

Han viftar avvärjande med sin hand och rynkar lite på pannan, "Det är inte alls något speciellt med den här festen" 

Trots att han säger att det inte är något tror jag inte helt på hans ord. Hela tiden glider hans blick runt på alla människor i det öppna planet vi befinner oss i, precis som om han letar efter någon. 

"Vem är det du letar efter?" frågar jag tillslut och smuttar lite på drycken i jag har i handen, mest för att ha något att göra medan jag iakttar och inväntar hans reaktion. 

Inom några sekunder kommer hans ganska så sena reaktion efter att en gnutta av förvirring prytt hans ansikte. Han rycker till, gesten är så liten att någon som inte känner Hampus kanske inte skulle märka något, men det gör jag. Antagligen hade han inte hört vad jag sagt, och genom enstaka ord pusslat ihop vad jag precis kommit ifrån min mun. Han tittar på mig med större ögon än vad de brukar vara. 

"Vadå letar? Jag letar inte efter någon" säger han och för ölen han själv har i handen till sin mun och i samma veva tittar åt ett annat håll. Busted. Det är den lilla unsen av panik i hans röst som får mig att fatta galoppen. Jag slår nästan vad om att om inte taklampan var näst intill släkt, så skulle jag även se en rodnad pryda hans kinder. Men jag vet att det inte är en bra ledtråd, för det kan lika väl vara en reaktion på alkoholen han har i kroppen. 

Jag slår honom lätt i axeln. Han tittar genast på mig och skakar lätt på sin öl som är i samma hand jag slagit armen, och hans andra hand finner sig genast upp till axeln och smeker den lätt. Han mimar 'Aoä' med avsmak. 

"Jag fattar, okej. Det är okej att du tvingade hit mig för ett ragg, I'm all for that" säger jag och höjer mina händer lätt i luften. Den lilla mängd alkohol har mjukat upp mig och jag känner mig avslappnad. 

Han himlar med ögonen i mörkret och ger tillbaka med samma medicin. Dock slår han mig mycket lösare än vad han slagit mig. 

"Skärp dig. Och ja, jag släpade hit dig för att jag inte ville verka som värsta lonern' när jag träffar honom" säger han dystert. 

"Jobbar Oscar?" frågar jag med medkänsla. 

Han nickar. 

"Förlåt" säger han. 

"Vadå förlåt? Träffa din kille. Jag ska skaffa vänner medan du lämnar mig i sticket" säger jag endast för att retas med honom. 

Hans lilla leende som prytt hans läppar försvinner genast. 

"Säg inte så, nu låter jag jätteelak!" 

Jag skrattar, men skrattet försvinner i sorlet av röster. 

"Så, vem är det vi letar efter?" Jag ställer mig närmre honom så att han inte ska behöva skrika ut fakta han ska avslöja. 

"Blond. Nej, typ sandblond med naturliga slingor i, smal men ändå lite muskler, du vet. Han har gröna ögon, men de är inte sådär gröngröna, utan lite mer åt det mörkare och gråa hållet. Färgen är liksom blek, men den är inte så att man inte ser att de helt klart är gröna. Och han kommer säkert bära en beanie. Han har alltid en beanie. Svart, han älskar den svarta för han har den nästan alltid på sig. Annars kommer den vara militärgrön, som matchar hans ögon" yttrar han i mitt öra. Jag märker genast att Hampus gillar denna kille, för hans förklaring är både lite osammanhängande förklarat och hans röst har ett helt annat tonläge. 

Det är inte för ens denna omtalade kille kliver fram bland folkhavet och stannar precis framför oss som jag märker att jag har haft ett helt annat ansikte på denna människa. Hampus förklaring har varit så himla platt, men ändå sjukt informativ. Ändå så blir jag nästan nollställd när jag ser denna okända person, för jag hade letat efter någon helt annat. Jag hade letat efter Oscar i folkvimlet. Tanken får genast färgen att få fart i mitt ansikte och jag tvingar mig själv att titta ner i golvet. Mitt hjärta slår snabbt i bröstet och jag måste skaka på mig bokstavligen för att få bort den konstiga känslan jag har i magen. Sedan kan jag titta upp igen och le mot killen som står framför oss med ett bländande leende och vänliga ansikte. 

*

Kvällen blir till natt. En öl blir till flera, och från att ha haft sällskap till inte, sen återigen ha sällskap. Hampus introducerade mig till en William. Will, vill han kallas. Från att ha stått i ett hörn i sällskapsrummet till att sitta i köket på en av bänkarna. Från en stel situation till ett avslappnat  samtal om folket som hela tiden vimlar in och ut för att hämta förfriskningar. Från förstulna blickar till hångel. Från händer som skakar varandras till utforskande händer överallt. 

"Jag måste hem" mumlar jag fram mot Wills läppar. 

"Måste du?" frågar han och nafsar mig försiktigt i överläppen. 

"Jag måste" säger jag i ett andetag, vilket får det att låta andfått och hastigt. 

"Du kan inte gå hem själv" säger han, väl medveten om hur mycket jag klunkat i mig. Men jag är inte den enda. 

"Jag går med Hampus" säger jag och öppnar ögonen för att titta i hans redan öppna ögon. Om jag ska vara ärlig har jag ingen aning om vart Hampus är, och jag orkar inte leta heller. Det enda jag vet är att om jag stannar nu, kommer detta vara mer än ett one night-hångel, och jag vet inte om jag vill det eller inte. 

"Säkert?" frågar han i en viskning. Jag hör vad han viskar, jag har vant mig vid ljudnivån på både stereon och folket omkring mig. 

Jag nickar, tvingar på mig ett leende i det suddiga. Min hjärna är sladder, jag känner mig tung och klumpig när jag hoppar ner från bänken och står tätt intill honom. 

Han nickar han med, "Jag vet inte om jag kommer kunna lämna dig dock" säger han och kupar sin hand om min kind. 

Ett till leende. Jag låter min hand klättra sig upp för hans bröst, upp till hans bruna, lena hår. Det var mörkbrunt, passade bra till hans ljusa bruna hy. 

"Blunda" jag har ställt mig på tå och viskat det i hans öra i allt lull. 

Han gör nästan direkt vad jag säger. Jag tittar på honom för någon sekund. Överväger om jag borde kyssa honom en gång till eller inte? Till slut lämnar jag en mjuk och utdragen puss på hans kind, sedan avlägsnar jag mig och innan jag vet ordet av det är jag utanför dörren, redan på väg hem med vingliga steg. 

På något sätt tar jag mig hem och i samma stund jag rundar hörnet till byggnaden jag bor i möter jag personen jag tidigare ikväll letat efter. Jag kisar i gatlyktans plötsliga ljussken och drar en hand igenom mitt hår Will har lämnat i ett hyfsat rufs. 

-

tur att jag skrev detta igår, för min hjärna är helt mos idag