Som en picknick i parken

Epilog

"Babe!" ropar en nyvaken och raspig morgonröst ifrån sovrummet. 

"Ja?" säger jag och slänger disktrasan i diskhon innan jag börjar gå emot sovrummet. 

"Kom" säger han och sträcker ut sin hand när jag ställer mig i dörröppningen. Han ligger halvnaken under täcket och jag kan inget annat än att smälta av synen, men jag står ändå kvar. 

"Jag måste gå" säger jag med ett besvärat leende. 

"Kom ändå" säger han och flinar. 

"Mitt skift börjar snart" säger jag. 

"en minut" säger han, fortfarande med handen sträckt mot mig. 

Motvilligt skjuter jag mig bort ifrån dörrkarmen jag stått lutad mot och går fram till sängen och tar hans hand. Han drar ner mig i sängen och överöser mig med blöta pussar i mitt ansikte. 

"Will, sluta!" säger jag mellan skratten. Jag försöker att trycka undan honom, men han lyckas hålla sig kvar med sina händer om min midja. Nu börjar han istället kittlas. 

Jag skrattar fortfarande, försöker att komma ifrån honom och hans galna fingrar. 

"Sluta, jag kommer kissa på mig!" nästan skriker jag, fortfarande med skratten i halsen. Han fortsätter, skrattar han också. 

Tillslut lyckas jag komma undan och hamnar med en duns på golvet. 

"Oha, hur gick det?" frågar han häpet men med ett leende på läpparna. 

"Bra" säger jag ställer mig upp. Vi tittar på varandra en stund, "Jag måste verkligen gå nu" 

Han ger mig en ledsen min, "hur ska jag klara mig utan dig?" frågar han ironiskt. 

"Ta reda på det själv" säger jag som ett hån med skratt i rösten. Sedan böjer jag mig ner och ger honom en kyss, "vi ses ikväll" 

"Älskar dig!" ropar han efter mig. 

"Jag älskar dig med!" säger jag, drar på mig mina tygskor och stänger igen dörren efter att jag tagit min väska och gått ut. 

Jag går ner från alla trappor och ut ur porten. Det är en solig dag, vilket genast får mig att bli gladare än vad jag redan är. Jag börjar gå emot busshållplatsen, det är bara någon minut kvar innan bussen kommer. 

Inte senare än så måste jag börja springa, för jag ser hur bussen börjar närma sig stationen. Jag springer så fort jag kan och tack vare att det är så pass många som ska på bussen så hinner jag med. Jag sätter mig längst bak i bussen och tittar på den lilla skärmen som visar var bussen tar mig. Jag ska åka fem stationer, ett litet gångavstånd och sedan är jag framme vid caféet. Det är sommar, jag har hunnit gå ett antal kurser och jag jobbar fortfarande på caféet för lite extra pengar. 
Jag pluggar in mina hörlurar i telefonen och stoppar snäckorna i mina öron innan jag lutar mig tillbaka och åker bussfärden med musik i öronen. 

*

Efter tio minuter är det dags att gå av. Jag hoppar av bussen och börjar gå den lilla rundan fram till caféet. Under tiden sysselsätter jag mig vid min musik - går även i takt till den - och att titta på alla människor som är omkring mig, dem som har ett helt annat liv än vad jag har. Dem som är olyckliga, lyckliga, dem som är ensamma, dem som är i grupper. 

Jag trycker på knappen vid övergångsstället och väntar tålmodigt på att gubben ska bli grön. Det är en korsning jag står vid och folk är överallt. Det är rusningstrafik och alla verkar väldigt stressade och morgontrötta. Jag är pigg som jag vet inte vad, har inga bekymmer alls. Inte för ens jag tittar upp och möter ett par grågröna ögon på andra sidan gatan. 

Han är så annorlunda. Hans hår är mycket kortare än sist, han har låtit sitt ansiktshår växa ut en aning och hans mjukisbyxor är utbytta mot ett par jeans. Han är brunare också, hans hy är sommarkysst. Men det är inte bara det som är annorlunda, hans ansiktsdrag är mycket hårdare, mycket mognare. Det är som att han har blivit en helt ny människa under dessa fem år. 

Hans blick möter min endast för en sekund, sedan tittar han bort. Men det hinner inte gå mer än en sekund innan hans huvud rycks tillbaka och stirrar rakt på mig, precis som om han trott att han inte sett rätt. 

Vi står så och stirrar på varandra medan alla börjar gå när gubben blir grön. Han har varit borta i fem år, och nu är han här, bara några meter framför mig. Han har inte sagt något, inte visat ett enda livstecken till mig sen han åkte. 

Men nu är vår tid.