Som en picknick i parken

1.2

Caféet är ganska tomt på folk för nu. Det sitter några här och där i sina hörn, men det är inte i närheten av så fullt som det brukar vara. Vissa sitter med datorer och papper utspridda framför sig och vissa sitter tillsammans med någon och pratar. Min blick inspekterar dem noga. En man med skjorta. Slipsen ligger slarvigt bredvid hans laptop på bordet, och han ser stressad ut. Ansiktsuttrycket är hårt och spänt, som om inget skulle kunna komma i vägen för honom när han nu är igång. Jag byter till nästa bord där en kvinna sitter ensam med en kaffekopp och smuttar. Hennes blick är fäst på något utanför fönstret som jag inte ser, eftersom att det näst intill spöregnar ute. Nästa bord: Ett par, ser ut att vara i trettioårsåldern. De sitter nära, men ändå så långt ifrån. Hon har blicken fäst ner i bordet medan han skrollar igenom något på sin telefon. Jag blir nästan illamående av synen, så abrupt byter jag till det sista bordet där någon sitter. En ung flicka, kanske så pass ung så att hon är fjorton. Hon tar en tugga av muffinsen hon just köpt och hennes blick vilar på dörren, vilket genast får mig att tro att hon väntar på någon. Kanske någon speciell? Jag finner mig i att planera hela hennes livsresa, beroende på vem som kommer in igenom den där dörren.

Jag sneglar upp mot klockan som hänger på väggen. Det har varit en lång dag, för lång. Klockan var redan kvart i fem vid detta laget och min mage kurrar tyst trots att jag precis ätit ett äpple jag tagit med mig.

"Rebecka?" mitt namn nämns, vilket gör att jag vänder mig om snabbt och ler mot Johanna som tilltalat mig.

"Yes?" säger jag och rycker upp mig, försöker se pigg och alert ut.

"Du ser ut som skit, gå hem. Det är ändå bara en kvart kvar" säger hon och ler smått.

Jag bemöter hennes leende, "tack"

Snabbt plockar jag åt mig mina grejer. Idiotiskt nog hade jag valt på morgonen att lämna kvar mitt paraply, så dessvärre får jag gå i spöregnet hem, eller åtminstone till bussen om jag hinner med den.

"Hejdå!" ropar jag innan jag går ut till regnet som piskar mot marken när de stora, täta dropparna hamnar på marken. Himlen är mörkgrå, så jag förväntade mig åska. När den väl kommer hoppar jag inte ens till utan är fullt redo.

Med jackan ovanför huvudet springer jag längs gatorna mot busshållsplatsen, där jag tydligt ser min buss släppa på passagerare. En rad svordomar yttras i min kamp om att hinna med bussen, men bara några meter ifrån mitt mål stänger den igen sina dörrar och kör iväg vilket får mig att uppgivet slänga med armarna och stanna tvärt. Fan, fan, fan.
Himlens ledsna skyfall faller över mig, och min jacka är så blöt så att vid detta laget hjälper den inte ens längre, så jag hänger den mellan väskans axelremmar istället för att ha den ovanför mitt huvud. Håret klibbar och efter att ha trampat i flertal vattenpölar är mina fötter genomvåta och vattnet letar sig upp mellan mina tår så fort foten träffar marken.

Med en äcklad min går jag hemåt. Det tar ett tag, men när jag väl är hemma går jag med tunga steg upp för trapporna som inte verkar ta slut. Jag känner mig hängig och trött efter dagens arbetsplats, och det blev inte direkt bättre när jag hade tvingats gå hela vägen hem i spöregn och åska. Jag går den sista trappan upp med blicken fäst i varje trappsteg jag går upp för. Jag är så inne i det jag gör att jag hoppar till och trampar snett när jag ser mina vänner stå vid min dörr med breda leenden.

"Surprise!" hojtar allihop i kör, men tystnar tvärt när jag för den andra gången inom den senaste timmen spottar ur mig en rad av svordomar med ena foten placerad i mina händer.

"Men herregud!" säger Laura och släpper sina väskor i all hast för att klampa ner för dem få trappstegen fram till mig, "hur gick det?"

"Ouch..." av någon anledning finner jag mig i att böja mig halvt ner och blåsa på min fot, men även om min mamma lyckats få i mig att blåsa funkar mot allt som gör ont, så är det verkligen inte så.

"Way to ruin the surprise" säger Mika som står ovanför trapporna och himlar med ögonen.

"Men skärp dig" fräser Laura och lägger sin hand på min rygg.

Mika höjer sina händer, jag ger upp.

"Becka, prova stå på foten" säger hon istället.

Jag släpper taget om min fot och låter mig lägga lite kroppsvikt på den, vilket jag inser är en dålig idé för det gör ont. Dock sväljer jag smärtan och tittar upp på mina vänner med ett leende, "vad gör ni här?"

"Vad tror du?" säger Kajsa med ett flin.

"Det är helg, vi är unga och vi saknar dig, it's time for a sleepover girl" säger Mika och börjar rycka i mitt dörrhandtag, "tja, i alla fall om du öppnar dörren"

Jag släpar mig upp för trapporna med ett leende på läpparna, trots att min fot gör ont och kroppen värker. Mina vänner är här, vad skulle kunna förstöra min lediga helg?

Precis i samma stund som jag låser upp dörren förstår jag att det jag just tänkt inte var en smart idé. Jag nyser och baserad på min tur hittills kan jag inget annat än att förvänta mig en förkylning.

-

wow, vilken cliffhanger.