Som en picknick i parken

2.1

Mina sitter avslappnat i min soffa. Hon ler medan hon skrollar igenom vad jag misstänker är instagram, hon kan inte gå tjugo minuter utan att titta om det händer något nytt på den appen. 

Jag häller upp vatten ifrån vattenkranen i ett glas och ställer det sedan på vardagsrumsbordet framför Mina. Hon tittar upp och ler sitt vanliga, vida leende. 

"Tack" säger hon och sätter sig upp ordentligt för att nå glaset med sina välmanikyrerade fingrar. Jag ser på henne medan hon för glaset mot sin mun och tar en klunk och sedan ställer det på bordet igen. 

Jag och Mina brukar inte vara med varandra helt själva. Hampus eller Oscar är alltid med oss. Nu när jag sitter här med henne förstår jag inte riktigt varför, för vi kommer ganska bra överens. Det är ju inte så att vi tvingas att vara tillsammans annars, utan vi gillar ju faktiskt att vara med varandra. Vi har alltid skitkul, och det brukar vara så att efter en dag med Mina så har jag ont i magen av att jag har skrattat så mycket. Så varför har vi aldrig varit med varandra ensamma? Jag har som sagt ingen aning, men jag tycker om det. Jag tycker om att vara med någon som är som jag - inte har massa testosteron i kroppen. Om jag ska vara ärlig så brukar jag inte vara med någon annan än just Mina, Hampus och Oscar. Visst, jag har ju Viktoria och mina vänner borta i Göteborg, men det är inte samma sak att vara med dem. Viktoria är min arbetskollega, visserligen har vi skitkul när vi jobbar ihop, men det känns inte helt rätt att fråga om hon vill göra något utanför jobbet. Och sen har vi ju Laura, Mika och Kajsa, men dem är i Göteborg. Dem kan inte komma när som helst, även om jag vill att dem ska kunna det. Apropå Laura, Mika och Kajsa, jag borde skriva till dem, har inte gjort det på nästan en vecka. Jag gör en mental checklista.

"Oscar skrev att han är här om en kvart, så du blir av med mig snart" säger hon och blinkar med ena ögat innan hon fnissar till. 

"Bra, trodde aldrig du skulle gå" säger jag utan att röra en min. 

Det tar några sekunder innan hennes leende dör ut och hennes, liksom mitt, blir gravallvarligt. Men till skillnad från mig så ser hon livrädd ut också. Jag kan inte hålla mig från att börja le och hon tittar genast förvirrat på mig. 

"Jag skojade" säger jag och skrattar. När Mina börjar förstå att jag inte är seriös börjar hon också le, och tillslut hänger hon med i mitt skratt. 

"Gud, jag trodde du var allvarlig där ett tag" säger hon och tittar ner på sin telefon som plingar till, men lika snabbt tittar hon upp igen. 

"Oscar?" frågar jag med ett leende. 

Hon tittar ännu en gång ner på telefonen med ett smil, sedan säger hon:

"Ja, han retas om att jag glömde nycklarna"

Jag ler ännu lite större, eftersom att jag vet att det bästa han vet är att retas. Särskilt när man inte lyckats med något, vilket Mina i detta fall inte har då hon glömt nycklarna till hans lägenhet och blivit tvungen att sitta utanför dörren tills jag kommit hem och räddat hennes dag (som hon uttrycker det som). 

"Kan han göra något annat än att retas?" säger jag och biter löst i min tungspets och ser mig omkring i min tysta, men trivsamma lägenhet. 

"Det är precis det jag undra ibland" säger hon och skrattar. 

Medan vi väntade på att en kvart skulle gå och Oscar skulle komma och blända oss med sin närvaro lekte vi runt med alla filter på snapchat, vilket påminner mig om att det också är en sak jag gillar med Mina. Hon är enkel, det krävs inte mycket för att hon ska ha kul. Man behöver inte åka och göra saker för att hon ska ha en bra dag. 

"I'm here!" ropar Oscar ifrån min hall, efter att han har klampat upp för alla trappor och öppnat min ytterdörr. Hans steg hade låtit så högt att vi till och med hört dem, och vi sitter inte ens ute i trapphuset.

"Babe!" utropar Mina samtidigt som hon sträcker på sig i sin liggande position på golvet (det blev för varmt att sitta tätt ihop i soffan). Hon gör inte en enda kraftansträngning till att resa sig upp. 

Jag hör hur Oscar hänger av sig och lämnar hallen, snart är han framme vid Mina, ser ner på henne och skakar trött på huvudet innan han kommer och sätter sig bredvid mig i soffan. Han får dock klämma in sig, för jag ligger halvt ner. 

Mina som ligger precis framför vardagsrumsbordet och därmed in syns, sticker upp sitt huvud och ger Oscar ett puppy-face. 

"Tack för pussen" säger hon och ser om ändå inte lite ledsnare ut än vad hon gjort innan. 

"Men du ligger på golvet och grejer, palla böja sig ner!" säger han och sjunker ner ännu lite till i soffan. 

"Okej, då vet jag precis hur mycket jag betyder för dig. Orkar inte ens böja sig ner!" hon fnyser till och slänger med sitt hår innan hon försvinner bakom bordet igen.

"Mina..." 

"Nej!" säger hon och tittar snabbt upp på oss med en blick som kan döda innan hon återigen försvinner. 

Jag skrattar, för jag vet att hon inte menar det hon säger, utan att hon bara fejkar sin överdrivna reaktion. 

Oscar skakar återigen på sitt huvud innan han tar upp sin telefon och det blir tyst mellan oss. 

Min mage knorrar till, men det är mer en känsla än ett läte, vilket får mig genast att titta ner på telefonen och inse att klockan redan är halv sju och därmed middagstid. 

"Vill ni äta med mig?" frågar jag. 

Oscar hinner inte så mycket som att titta upp innan Mina flyger upp på fötter. 

"Ja! Oscar, det kan vi väl göra?" frågar hon exalterat. 

Oscar tittar på henne med ett flin. Jag iakttar dem, men inser senare att det kanske var mer Oscar jag iakttog. 

Han rycker lätt på axlarna, "sure" säger han. 

Jag ler och tittar på Mina. 

"Vad har du hemma? Eller ska vi beställa pizza eller något... Eller, ska vi åka och handla något och laga alla tre sen?" hennes frågor kommer på rad och jag hinner inte svara på en endaste av dem innan hon påbörjar nästa fråga. 

"Om ni inte vill ha en veckas gammal köttfärssås så skulle jag föreslå något av de senare alternativen" säger jag. 

Minas telefon piper till och hon tittar genast efter. Oscar skrattar vid min sida. 

"Jag tycker vi kör pizza" säger han och buffar på mina ben så att han kan sprida ut sig mer på soffan. Jag slänger en soffkudde på honom som hämnd, för helt plötsligt är det jag som sitter ihop-klämd i hörnet. 

Jag tittar bort mot Mina som suckar djupt och himlar med ögonen mot telefonen. 

"Raincheck? Hampus är en liten fjolla och behöver mig" säger hon med en ledsam min och skriver något på telefonen, antagligen ett svar om att hon kommer.  

"Åh, ja. Vi får göra det imorgon? Eller ja, när ni kan" säger jag och mitt leende sjunker en aning. 

"Ja, jag kan imorgon" säger hon med ett leende samtidigt som hon slänger soffkudden hon vilat huvudet på till oss. 

"Jag tycker att jag och Becky kan ha pizzakväll idag, du vet, medan du mammar på Hampus" säger han och blinkar med ena ögat mot henne, "och så kan vi alla tre, inklusive fjollan Hampus laga mat imorgon"

"Ge mig den där jävla kudden igen, jag måste bara slå honom lite med den" säger hon med ett sammanbitet ansikte. 

"Ojojoj, blev vi aggressiva nu?" frågar Oscar med ett av sina charmerande flin och sitt öronbedövande skratt (men på ett bra sätt). 

Alla tre skrattar. Sedan önskar Mina oss en trevlig Pizzakväll och går hem till Hampus, the fjolla. 

- 

finns nog en hel del fel i detta kapitel, för jag skriver detta medan jag lider av sömnbrist och bara mår allmänt dåligt i sinnet. 

Hoppas det går ändå, för annars får de va