Som en picknick i parken

0.4

Jag hör den ilande tonen som tränger igenom tystnaden i lägenheten. Ändå förmår jag mig att inte lyfta ett enda finger, utan ligger kvar i min lilla kokong av värme. Det är inte förrns jag lägger märke till tystnaden utöver alarmet som jag flyger upp ur sängen och tittar med skräck på displayen och ser de siffror jag verkligen inte hoppats på att få se. 05:37. Jag ska vara på jobbet klockan sex. Jag skyndar mig bort mot garderoben och slänger snabbt på mig ett par svarta jeans och en vanlig t-shirt, eftersom att jag får en tröja jag ska ha på mig på fiket senare, när jag faktiskt är där.

Endast tio minuter senare kastar jag mig ut från lägenheten och snubblar ner för trapporna i en rask takt. Egentligen ska jag ta en buss till fiket, eftersom att den stannar i närheten, men eftersom jag försovit mig rejält har jag även missat bussen. Med väskan i ett fast grepp i handen börjar jag springa längs Stockholms gator. Jag vet inte ens vart jag ska, men jag har ett hum så jag fortsätter att springa tills jag inte har en aning längre och måste fråga om vägen.

När klockan slår 06:14 slår jag upp dörren till caféet med hjärtat i halsgropen och blodsmak i munnen. Jag andas häftigt och ser mig omkring, min blick fastnar i en kvinna som tittar på mig med ett höjt ögonbryn. Hon har svart, långt hår som hon dragit upp i en hästsvans och blå isande ögon som stirrar rakt in i min själ och jag blir genast obekväm.

"Rebecka?" frågar hon.

Jag nickar, eftersom att jag behöver ytterligare tjugo minuter för att återhämta min springmatch. Jag noterar snabbt att det är tomt i caféet, förutom lite slammer som jag antar kommer ifrån köket. Caféet öppnar inte för ens halv sju.

"Det var på tiden" säger hon lite drygt och tecknar åt mig att följa efter henne bakom disken.

Jag följer efter henne in till vad det ser ut som en liten städskrubb. Dock finns det en galgar att hänga upp eventuella saker man inte behöver. Jag är snabb med att hänga upp min väska och får en glimt av mig själv i den lilla spegeln som sitter upphängd. Med avsmak tittar jag på min alldeles för slarviga knut jag stressat satt upp imorse. Eller så var det bara mitt egna lilla maraton som skapat denna frisyr.

"Det är s du har va?" frågar hon och tittar emot mig.

"Ja, s" säger jag och tar emot tröjan hon skickar åt mitt håll.

"Det är bara att byta om här och sen komma ut till disken. Så får du träffa de andra, tänkte jag" säger hon och gör sig redo för att gå härifrån.

"Okej" säger jag och ler.

När hon avlägsnat sig drar jag snabbt min t-shirt över huvudet och sätter på mig den andra. T-shirten trycker jag ner i väskan, sedan tittar jag in i spegeln igen och drar ut gummisnodden ur mitt hår för att sedan sätta upp det i en hästsvans. Snabbt och vant drar jag ut lite småhår runt om mitt ansikte, för att inte göra den så tajt och tråkig. Till sist ser jag ner på mig själv. T-shirten jag fått var simpel. En svart med deras lilla logga som sitter diskret på vänster om tröjans topp.

Jag tar mig ut ur städskrubben, om vi nu ska kalla det för det och följer vägen ut till disken och möts av två glada ansikten som tittar nyfiket på mig, och ett som ser lite mindre exalterad ut, personen jag redan träffat.

"Hej!" säger en av flickorna och kommer fram till mig, hon ser ut att vara i min ålder och sträcker fram sin hand, "Jag heter Viktoria!"

Med ett leende på läpparna bemöter jag hennes framfusighet och skakar lätt hennes hand, "Rebecka"

"Det ska bli så kul att jobba med dig, alltid kul med lite nytt folk" säger hon.

Jag ler. Kanske hade min minimalistiska försening inte gjort något?

"Klara" säger tjejen bakom Viktoria och vinkar lite lätt med sin hand.

"Hej" säger jag.

"Okej hörrni, jag tror vi måste köra igång nu om vi ska hinna innan öppningsdags" säger kvinnan med de isblå ögonen.

"Trevligt att träffas i alla fall" säger Viktoria och går ut till vad det ser ut som köket.

Klara börjar att packa upp de bakelser som ska upp i diskarna, och kvar står jag och tittar på isblå, som jag valt att kalla henne tills jag får reda på vad hon faktiskt heter.

"Vart vill du ha mig?" frågar jag med ett litet leende.

Hon tittar på mig, ser ut att fundera, "Jag hade tänkt att visa dig runt lite först"

Jag följer efter henne när hon än en gång tar med mig till den lilla städskrubben som jag hängt upp mina grejer i. Hon berättar att där inne finns allt vi skulle kunna behöva när det gäller städning, och såklart, det är även där vi hänger upp våra grejer. Sedan går vi vidare till själva delen man sitter och äter, som även sitter ihop med själva entrén. Tanken av att behöva vara här i hela dagar får mig lite trött, för även om det är en rejält mysig stämning i caféet är det väldigt mörkt. Mörkt trä, jordnära färger. Trots det gillar jag det, för de hade dem där små detaljerna som gjorde det mysigt och hemtrevligt. Små lampor hängandes längs väggen, lite växter - men inte så att det ser ut som ett växthus - och såklart, en svart tavla som meny som hänger ovanför disken.

Vi går vidare till den lilla toaletten som finns för både gäster och oss själva.

"Vi har bestämda dagar för vem som städar den när, men jag har för mig att det är Klaras dag idag så du kan slappna av" säger hon och börjar gå mot köket.

Jag följer efter henne i hennes snabba tempo. Där inne visar hon allt som är nödvändigt att veta, vad som finns vart, hur diskmaskinen fungerar och att man måste stänga kylskåpet på ett speciellt sätt för att den faktiskt ska stängas.

Tillslut, efter hela rundvandringen, ger hon mig i uppgift att torka av borden och sedan hjälpa Viktoria med att göra smörgåsar.

Precis som hon ska gå iväg och göra sitt får jag snabbt ur mig, "Men vad heter du?"

Isblå tittar först lite oförstående på mig som om hon inte riktigt förstått min fråga, men när hon sedan pekar på sin namnskylt hon har på bröstet inser jag snabbt att det inte var av att hon hört som hon tittat så på mig, utan att hon undrar hur många gånger jag blivit tappat under min barndom.

"Oh, förlåt -" Jag lutar mig fram snabbt för att se vad det står, "- Johanna"

Johanna ler innan hon till sist går ut ur köket.

"Ta det lugnt" säger plötsligt Viktoria, "Bara du sköter dig kommer hon snart vara din bästis" Hon tittar på mig med ett leende.

Jag ler, "Ja, hon verkar lite spänd"

"Det går över, som sagt" säger hon och återgår till sina mackor.

Jag nickar mest för mig själv, innan jag tillslut tar tag i disktrasar och går ut mot borden.

-

Hej hörrni!

För er som inte sett mitt lilla meddelande så vill jag bara säga förlåt för att jag inte uppdaterat så ofta som jag sagt att jag skulle ha gjort denna vecka. Wifit på hotellet var bra, men inte så bra. ;)

I alla fall, hoppas ni gillar denna historia hittills.

Ilysm<3