Som en picknick i parken

1.9

"Oscar?" hans namn formar sig i ett mutter, vilket egentligen inte är meningen.

"Rebecka?" frågar han med förvirring, "hur fan ser du ut?"

Jag finner mig själv i att fnittra lyckligt till det han säger. När han tar tag i min arm och drar mig närmre mot porten så att jag inte står i vägen för passerande främlingar slutar jag och stirrar på honom. Tar in hur han själv ser ut, med håret stylat och skjorta och slips. Normalt brukar det inte vara vad han har på sig, han brukar ha på sig mjukisbyxor och en t-shirt, en mössa som täcker hans ostyriga hår.

"Hur ser du själv ut?" frågar jag drygt tillbaka.

Han suckar, låser upp porten och drar med mig in till hissen. Väl där inne trycker han på vår vånings nummer och mumlar tyst för sig själv medan han letar igenom sina fickor efter vad jag tror är nycklar, men han kan ju leta efter vad som helst. Han verkar trött. 

"Hampus sa att du jobbade ikväll" säger jag mest för att få tystnaden att upphöra. Nu hör jag nycklarna skramla och tittar upp för att få syn på att han har dem i handen. 

"Jag jobbade i eftermiddags. Men nu var jag på middag med min familj" säger han och sneglar ner på sin telefon han har i handen. 

"Mhm... väldigt uppklädd må jag säga" säger jag och börjar gunga fram och tillbaka på min plats och ser mig omkring i den lilla hissen. Känns som ett fängelse med de gråa plåtväggarna. 

"Vi var på en väldigt fin restaurang" säger han, utan att titta på mig. 

Plötsligt börjar jag känna mig väldigt varm i den lilla hissen. Jag börjar svettas och det blir svårt att andas i den kvava luften. Jag sätter mig ner på hissens golv och försöker att kavla upp mina jeans så gott som det går, men eftersom att de är så pass tighta lyckas jag inge vidare. 

"Vad gör du?" frågar Oscar med rynkad panna och stressad röst. 

"Vad ser det ut som?" frågar jag med en suck. Återigen drygt. 

"Men vi är framme" säger han i samma stund som hissdörrarna slås upp. Han sätter snabbt sin fot mellan hissen och våningen vi stannat vid så att dörrarna inte ska slås igen igen. 

"Men jag bryr mig inte" säger jag och fortsätter tappert att vika upp byxorna. 

Han ger ifrån sig en lätt suck, ser sig omkring efter något jag inte vet. 

"Det är varmt. Varmt överallt. Ibland glömmer man att det är sommar, för att det är så konstigt väder. Idag var en sån dag. Vem går egentligen med jeans i 27 graders värme? Till en fest, dessutom där det måste vara hundranittiograder inne för att det är så mycket folk" säger jag och fnissar lite. Alkoholen i min kropp får mig att svamla, men det är skönt på något sätt, att få prata av sig. 

Jag slutar försöka, sätter mig i skräddarställning och tittar upp på Oscar som håller sina ögonbryn höjda och nickar lätt in mot våningen med en frågande blick. Jag ignorerar honom. 

"Och Hampus då, han bjöd med mig endast för att inte se töntig ut inför sin pojkvän, haha. Men egentligen, jag har ju inget bättre för mig så det var väl lika bra att jag följde med honom dit. Jobba, äta, sova, det är det jag gör om dagarna. Och nätterna, förstås. Så jag har tid. Dessutom behöver jag ju skaffa vänner, det tyckte i alla fall Hampus. O gash, det gjorde jag ju. Något bättre än en vän" säger jag med ett leende och tar mig lätt för pannan med en imponerad min påklistrad.

Oscar tittar på mig med en min jag inte kan tolka, men han hindrar mig inte från att fortsätta. Hans tidigare trötta beteende är som bortblåst

"Först visste inte Hampus vart hans pojkvän var. Vad heter han förresten, jag fick aldrig reda på det?" jag riktar min fråga mot honom, men han skakar sakta på huvudet och rycker på axlarna. Han sjunker ner på golvet han med, sätter sig vid dörrarna och lyssnar på mig. 

"I alla fall, jag fick den här förklaringen på hur han såg ut och så, och ärligt talat så var det dig jag såg framför mig. Jag blev förvånad när det inte var du, för Hampus förklarade dig som jag skulle förklarat dig. Din beanie du alltid har i håret för att täcka det oborstade håret du har under, det som är så många toner av blont att man tror att du färgar det. Men det gör du inte, för det sa Hampus. Sen dina ögon, som inte är så klargröna utan skiftar i grått, vilket är otroligt vackert för man vet aldrig vad ska ha för ögonfärg när vi väl ses. Sen... sen... din kropp!" utropar jag efter att inte ha kommit på vad jag ska säga. 

"Vad är det med min kropp?" han har ett leende som pryder hans ljusrosa läppar. De är inte för tjocka, inte för smala. Perfekta. Om vi ska vara precisa, så är hans överläpp smalare än vad hans underläpp är och överläppens mitt pekar utåt, lite uppåt vilket är sjukt... gulligt. Är det rätta ordet för hans läppar? Jag antar det. 

"Den är mumma" säger jag och pussar min tumme och pekfingers topp som jag pressat mot varandra och slänger dem sedan ut i luften i ett stort leende, som sedan blir ett lätt skratt. 

Hans flin övergår till ett leende. Han skrattar med mig. 

Jag vet inte riktigt vad som får mig att säga dessa grejer. Kanske är det alkoholen som spökar, eller så är det för att jag har den att skylla på när det väl kommer till kritan. Eller så är det både och. 

"Du är full" yttrar han och tar tag om min handled. 

"No shit sherlock, annars skulle jag aldrig hånglat med den där killen på festen" säger jag, utan att ens behöva det. Alkoholen gör mig mer än avslappnad och lättsam, utan också överinformativ. 

Oscar blir tyst och sammanbiten, ställer sig upp och drar mig med sig. Plötsligt känner jag mig trött och kan knappt hålla mina ögonlock uppe. Tröttheten kommer nästan som en chock, som en blixt från klarblå himmel och jag måste anstränga mig för att hålla mig på fötter. 

Efter det kommer jag inte ihåg så mycket mer än bara enstaka bilder. Jag som kommer innanför dörren, Oscar som hjälper mig av med skorna, jag som lägger mig fullt påklädd i sängen utan att borsta tänderna eller torka bort smink, jag som försvinner i en dimma. 

-

orkar inte läsa igenom och rätta, peace out