Som en picknick i parken

3.3

Jag sätter mig ner vid ett bord lite längre bort i caféet. Det är det bord vi alltid brukar sätta oss vid. Jag ser mig omkring, tittar ut genom det stora fönstret som är precis bredvid mig. Människorna utanför är inne i sina egna världar, där dem själva är centrum. 

Jag biter mig lätt kinden och trycker på hemknappen på min telefon för att se vad klockan är. Halv tolv, vilket innebär att de borde ha lunch nu, vare sig om de jobbar eller pluggar eller vad de nu gör. Jag går in på vår gruppchatt. 

Rebecka 11.34
Är i Göteborg. Möt mig på steffy's? 

Jag lägger ifrån mig min telefon och inväntar svar. Efter tio minuter plingar det till. 

Mika  11:43
wow hon lever

Jag fnyser till en aning av hennes dryga svar. Jag vet att jag inte svarat på länge, men jag har ju checkat in lite då och då. Inte som förut, dock. 

Rebecka 11:43
Jag tänker inte sitta och förklara mig här, ni får komma om ni känner fört'. 

Det blir tyst i chatten igen. Jag väntar ytterligare några minuter till. 

Laura 11:50
Ååh, jag skulle jättegärna snacka men jag kan inte nu! Men Mika och Kajsa, gå om ni har tid. Rebecka, hur länge stannar du? Jag träffar dig gärna annars. 

Mika 11:50
Jag går ingenstans om ingen annan följer med! 

Rebecka 11:51 
Laura vi kan ses när som, har inget tåg att passa

Kajsa 11:52 
Är du rädd eller Mika? Jag kommer, vare sig om du är feg eller inte. Vi ses om tio min!

Rebecka 11:52
:) 

Mika 11:55
Jag kommer också om fem

Jag lägger ifrån mig telefonen och mitt hjärta bultar hårt i min bröstkorg. Jag vet inte varför jag är så nervös. Jag älskar Kajsa och Mika, och jag borde inte vara nervös över att träffa dem. Men jag skäms över det jag gjort. Över att jag ignorerat dem även fast de haft problem av sina egna. Jag borde ha varit där för dem men istället har jag stängt inne mig själv i mina små, dumma problem. Mikas föräldrar har skilt sig och medan hon har gått under har jag haft pojkproblem. Det är inte okej, inte alls. 

Jag är nästan förvånad själv att jag helt plötsligt får denna känsla i kroppen. Jag har inte riktigt tänkt på det ur denna vinkel för ens nu, när jag sitter här. Jag har alltid varit såhär. Jag har inte varit utåt och jag gillar inte att prata om mig själv och det är just därför jag glömmer bort allt annat. Istället för att prata med folk resonerar jag och reflekterar med mig själv, vilket är otroligt dumt. Jag eller någon mår bättre av detta och jag har ett levande exempel på detta. 

Utan att titta ut känner jag när det är Mika som öppnar dörren. Hon är den sortens av person, hon suger åt sig energi, bearbetar den och sen forsar den ut ur henne. Jag vänder blicken mot henne och hon söker med blicken efter mig. Hon har telefonen i handen och plötsligt tittar hon snabbt ner i den innan hon slutligen tittar upp igen och möter mig blick med en gång. Hon visste redan att jag sitter här, men hon ville vinna tid. Hon kommer inte fram till bordet och ger mig en kram för att sedan hänga av sina kläder och sedan gå och beställa som hon alltid gjorde förut, utan hon beställde först och kom sedan fram till bordet med sin kaffe i handen. Hon ger mig en skeptisk, men osäker, blick och ställer ner koppen på bordet. 

"Hej" säger hon. 

Jag kan inte bestämma mig för om det lät hånfullt och elakt eller om det bara var ett vanligt hej, men jag förmodar att det är jag som överdriver situationen. 

"Hej" säger jag och ler, "hur mår du?" 

"Bra" säger hon, hänger av sig sin jacka på stolen mitt emot min och sätter sig sedan ner, "Jag har precis haft en lektion om hur man lägger den perfekta basen" säger hon och lägger graciöst sin hand under hakan med ett leende, sedan släpper hon positionen och dricker en klunk ur koppen. Mika går en makeup artist utbildning. 

Jag ler, för även om hon är sur så kan hon inte hålla sig ifrån att vara henne. Att vara full med energi och inte komma ihåg att hon faktiskt är sur på mig. 

"Ooh, då får du kanske lära mig sen då" säger jag lite lekfullt, för jag vet att det är det som får Mika att känna sig allra bekvämast. 

"Kanske det" säger hon med ett litet leende och tittar ut genom fönstret bredvid oss. Jag håller fortfarande min blick på henne. 

"Så, ska du berätta eller?" frågar hon efter ett tag och tittar diskret ner på telefonen hon nyss fått till att vakna till liv. 

"När Kajsa kommer" säger jag och tittar mot dörren, vilket genast får mig att tro att jag är synsk eller något för just i den stunden kommer Kajsa inrusande igenom dörren. 

"Förlåt för att jag är lite sen, det är så mycket folk ute!" säger hon och sätter sig ner nästan direkt. 

När de väl sitter tysta och väntar på att jag ska börja prata (efter att Kajsa snabbt sprungit och köpt en macka) berättar jag allt. Jag berättar om först och främst relationerna jag skaffat i Stockholm, om hur mitt liv har sett ut sen jag flyttade och hur jag och Hampus blivit så bra vänner. Sedan berättar jag om Oscar. Om det som hänt, om hur vi träffades och hur jag sedan blev tvingad att vara med honom och att det någonstans mitt i blev något positivt. Jag berättar hur kär jag är i honom, jag berättar om väggen och vår kväll tillsammans. Jag berättar hur vi var tvungna att välja. Jag berättar om Will som mitt i allt har blivit lite av ett ljus i mitt liv än så länge och att jag hoppas att det kommer bli bra mellan oss. 

"Men Oscar då?" frågar Mika oförstående. 

"Han ska flytta hit, till Göteborg" säger jag. 

"So? Du kan också flytta hit. Screw Will, kom tillbaka och lev ditt happily ever after här med oss och Oscar!" säger hon. 

"Oss? Betyder det att ni förlåter mig?" säger jag hoppfullt. 

Kajsa nickar ivrigt, hon har suttit tyst och lyssnat under hela tiden jag pratat. Jag har pratat så länge att jag nästan är säker på att både Mika och Kajsa missar det de har inplanerat, om jag ska vara ärlig. 

"Rebecka, såklart vi förlåter dig. Du är vår bästa vän, och det är ganska tydligt att du inte haft det helt lätt inom parantes, även om valet är ganska lätt. Jag är bara lite besviken på att du inte berättat allt detta innan" säger Mika och ler en aning. 

"Jag älskar er" säger jag och ler jag med.

"Jag älskar dig också" säger båda i kör. 

"Men back to buisness, Oscar..."

* 

Jag går mot bussen med ett leende på läpparna. Jag har tillbaka mina bästa vänner, eller i alla fall två av dem. 

Det slutade med att vi satt på caféet i nästan tre timmar. Jag som inte alls är van vid att prata om mig själv så pass mycket som jag gjorde uppskattade det faktiskt. Det var som att en stor klump äntligen släppte och att jag nu kan andas utan problem. Men även om mina problem har blivit mindre är de långt ifrån lösta allihop. 

- 

Känns som att jag skriver detta under varenda kapitel, men inte rättat and I don't care. :) 

ilysm <3