Som en picknick i parken

3.1

Hampus hjälper mig att breda ut filten på hans sovrumsgolv. Vi har bestämt oss för att ha en picknick som ett firande för att han börjar skolan imorgon (eller snarare ett försök i att ignorera det faktumet) och jag var noga med att köpa de godaste bakelserna från caféet idag innan jag slutade.

Vi sätter oss ner och jag börjar plocka ut både det ena och det andra ifrån kassen jag haft med mig hit. Hampus häller upp saften han har gjort i ordning i två glas. När vi har ställt upp allt lutar jag mig mot sängen som står bakom mig och tittar på honom medan han tar en klunk av saften.

"Du får smaka så den inte är för stark"

Jag ler en aning, sedan tar jag upp glaset och tar en klunk. Den är så stark att det är svårt att inte göra en grimas, men jag ignorerar det faktumet eftersom att jag inte orkar göra något åt saken då Hampus verkar tycka den är helt okej och därmed inte kan göra något åt det åt mig.

"Det är bra" säger jag och ställer ner glaset igen för att sedan ta en chokladmuffins ifrån sin plats på den röda filten.

"När går ditt tåg?" frågar Hampus och sätter sig i skräddarställning.

Mitt tåg. Senare idag ska till Göteborg för att träffa min familj, det känns som att det var en evighet sen jag sist såg dem. Mina vänner har jag inte heller haft någon speciell kontakt med. Allt har bara varit så mycket jag behöver en paus från Stockholm och ta tag i den lilla gnutta jag har kvar.

"Sju" säger jag och delar av en liten vit av muffinsen och stoppar in den i min mun.

"På morgonen?" frågar han förvånat.

"Varför så häpen? Du måste också upp tidigt" säger jag med ett skratt.

"Inte så tidigt, börjar 10" säger han med ett skadeglatt flin.

"Men du ska väl möta upp Anton vid centralen?" frågar jag. Något jag inte fått reda på för ens ett litet tag sen är att Anton inte bor i Stockholm, utan bor tjugo minuter ifrån. Jag förstår inte hur han kan orka ta tåg varje dag, men det har han tydligen gjort i nästan alla tre åren, efter detta.

"Jo men han kommer inte så tidigt ändå" säger han och tar en tugga av en kaka som jag själv faktiskt bakat.

Precis som när man talar om trollen vibrerar Hampus telefon till emellan oss och Antons namn lyser upp på skärmen i sms-form. Hampus tar snabbt upp telefonen och ler fånigt åt den när han läst vad Anton skrivit.

Jag tittar på min telefon. Den är inte så aktiv längre. De få gångerna jag faktiskt får något är när mamma eller pappa försöker kontakta mig eller när jag och Hampus inte är tillsammans (då han skriver exakt hela tiden). Innan hade även mina vänner från Göteborg skrivit, men när jag slutade hålla kontakten minskade deras närvaro allt mer. Sen har vi ju Oscar och Mina. Dem är också knäpptysta.

Jag sneglar bort mot Hampus som fortfarande sitter med näsan nere i telefonen. Jag önskar. Jag önskar inte. Allt jag vill ha är det som Hampus har samtidigt som jag inte vill ha det. Jag vill ha Oscar, men så fort jag tänker det inser jag hur psyko jag låter och skjuter bort tankarna. Jag måste sluta tänka, vara så besatt. Jag måste inse att det aldrig kommer hända.

"Hur går det med Will?" frågar Hampus. Helt plötsligt är hans telefon spårlös och han ser på mig med en halvt orolig, halvt tillmötesgående blick.

"Bra" säger jag sammanbitet och ler. Vi har faktiskt träffat allt mer. Igår var jag hemma hos honom, träffade hans föräldrar. Dem är lika trevliga som honom, vilket gör det allt svårare att inte tycka om honom och vad han har att erbjuda.

"Rebecka..." säger han och ser dystert på mig. Han hade hört tonen som han alltid letar efter, den där sorgsna. Jag har märkt det, att han letar.

Jag vet inte ens vad som gör det, men plötsligt brister det en aning och en ynka tår rinner ner längs min kind. Jag har aldrig gråtit inför Hampus, men någon gång måste vara den första.
Han flyttar sig närmre, tar mina händer och ser på mig med sina genomträngande vackra ögon.

"Förlåt, jag vet inte vad det är med mig" säger jag och drar åt min ena handen för att torka av tåren med min tröjärm, sedan lägger jag handen i hans igen.

"Säg inte förlåt, inte för att du gråter" säger han.

"Jag säger inte förlåt för att jag gråter, jag säger förlåt för att jag är en usel vän" säger jag och snörvlar till. Mer tårar kommer.

"Vadå usel vän?" frågar han nästan surt, "Du är min bästa vän"

"Men jag har inte varit jag. Jag har inte varit där för dig när du behöver mig o-"

"Skärp dig, du är alltid där för mig precis som jag är här för dig" avbryter han mig.

När jag inte säger något blir det tyst ett tag. Hampus ser ut att tänka, hans drag blir strama och en rynka tränger fram i hans panna.

"Livet är inte alltid en picknick i parken, du vet" säger han och blickar ner på filten vi sitter på, på vår picknick, "Ibland regnar det, ibland är det lerigt och ibland får man lite fågelskit i nacken" säger han. Jag skrattar till mitt i mitt snörvlande, inte bara åt hans metafor utan även åt att om han hade haft ett fönster så hade han även tittat ut igenom det då det spöregnar ute.

"Det jag försöker säga är att det inte alltid är soligt. Vädret kan inte vara det bästa hela tiden, och även om det skulle det så är jag alltid hos dig så fort du ropar" säger han.

Jag ler stort vilket smittar av sig på Hampus. Jag klamrar mig fast i hans famn och vill aldrig släppa taget.

Livet är inte alltid en picknick i parken, men med Hampus så kan det vara hur regnigt det vill, för han är min sol i det molniga.