Som en picknick i parken

1.5

Jag läser texten som står på skärmen. Dock går det inte alls så bra, då jag för hundrade gången måste läsa om det då jag nästan direkt glömmer bort vad jag precis läst.

Med en suck lägger jag ifrån mig datorn och lägger mig raklång i sängen med blicken upp i taket. Mina ögonlock är tunga och hela kroppen värker av utmattning, fast jag sovit nästan hela dagen. Min ömma kropp tar sig upp ur sängen och ut till köket för att hämta något att äta. Klockan är fem och jag har inte ens ätit frukost. Jag öppnar kylskåpet och inser snart att det inte finns något att äta, i alla fall inget som går snabbt att göra eller faller mig i smaken just nu. Jag är trots allt lite hungrig, vilket är ett tecken på att min feber håller på att avta. Jag vill ha något fettigt, något som gör att jag kommer må illa efter att ha ätit det. Denna sugenhet får mig genast att tänka på pizza. Jag tar snabbt upp telefonen som jag haft i fickan på mjukisshortsen.

Rebecka 17:11
Pizza?

Hampus 17:12
Vad ska du ha? Beräknad tid till ankomst är 30 min

Jag ler ner i skärmen. Hampus, mi babe. Jag knapprar snabbt in ett svar innan jag lägger ner telefonen och bäddar ner mig i soffan med mitt täcke jag tagit ifrån min säng.

Precis som han sagt knackar han på min lägenhetsdörr cirka en halvtimme efter att han skickat sitt sms. Jag tar mig upp ur soffan med en rejäl kraftansträngning och hasar mig bort mot ytterdörren med mina mysiga sockor på fötterna, eftersom att även om det är 20 grader ute, så huttrar jag värre än om jag skulle stå på nordpolen just nu.

Jag låser upp dörren och öppnar den, eftersom att på senaste tiden har jag lärt mig att det tydligen är ett måste i detta trapphus.

"Tja" säger Hampus när han kliver in i lägenheten med Pizzorna i famnen.

"Hej" säger jag och tar pizzorna ifrån honom för att sedan trampa in i vardagsrummet och dumpa dem på vardagsrummet, "hämtar du bestick och glas?" ropar jag.

Innan jag vet ordet av det står han bredvid mig med ett flin på läpparna och glas och bestick i händerna, han läste mina tankar.
När vi slagit oss ner och sitter och äter våra pizzor är det först han som får ordet.

"Håller du på att dö eller?"

"Jag är rädd att jag hade gjort det om det inte vore att jag satt och åt den här pizzan just nu" säger jag med ett leende.

Han skrattar till och rycker lätt på ena axeln.

"Det är ju det jag säger! Knight in shining armor, det är jag det" säger han med en stolt min och sträcker på sig lite extra.

Jag skrattar åt honom, "precis"

Rätt som det är plingar Hampus mobil till och han tvättar snabbt av sig fettet på fingrarna från pizzan på byxorna och tar sedan tag i telefonen.

"Vem är det?" frågar jag samtidigt som jag lutar mig bakåt mot ryggstödet på soffan. Min blick vilar på honom och hans telefon. En lätt gäsp smiter ifrån mig.

"Oscar" säger han och tittar upp på mig.

"Vad vill han?" frågar jag. Jag förstår inte riktigt varför jag bryr mig, men det gör jag. För någon vecka sen hade jag antagligen inte brytt mig, men på senaste tiden känns det som att jag måste veta exakt allt.

"Han undrar om han kan komma över, eller om han kommer bli dödssjuk av att bara andas samma luft som dig?" han lägger ifrån sig telefonen och tittar på mig.

Ett blixtnedslag slår ner i min kropp, eller det är i alla fall vad det känns som. Mitt hjärta rivstartar i ett litet skutt och jag blir genast lite ängslig. Ska Oscar verkligen komma över? Det är skitit i lägenheten och jag ser ut som en zombie. Men... bryr jag mig? Jag borde inte bry mig, varför bryr jag mig?!

"Ähm, självklart" säger jag och det kommer ut mycket ängsligare än vad jag ville att det skulle göra. Fan.

Under några sekunder ser han på mig med ett höjt ögonbryn, sen sjunker det och han skjuter ett leende mot mig.

"Vad bra, för han skulle kommit i vilket fall som helst" säger han och ställer sig upp.

Jag suckar tyst och tittar på honom frågande. Vad gör han?

Han svarar min blick med att börja plocka på sig all disk och gå ut i köket.

"Du måste inte göra det där vet du!" ropar jag ut till honom.

"Men jag gör det ändå!" utropar han och sänder mig en slängkyss igenom rummen mellan oss.

Jag ler mest för mig själv och ser mig omkring i vardagsrummet. Jag rycker till när ytterdörren plötsligt öppnas och Oscar stiger in i lägenheten.

"Du suger!" ropar han och går ut till mig. Jag suckar, då jag vet att han syftar på att jag inte låst dörren efter att Hampus kommit.

Han ser på mig med sina gröngrå ögon där jag sitter i soffan under täcket. Han lägger huvudet på sned och ett leende leker på hans läppar.

"Du är så jäkla trasig, Becky" säger han.

"Vadå, syns det så tydligt?" frågar jag sarkastiskt och glider ner ännu mer i min position i soffan.

Vi tittar på varandra ett tag, tills Hampus avbryter oss och kommer in i rummet.

"Tjena" säger han, "välkommen till vårt lilla party"

"Nämen man tackar" säger Oscar och bugar innan han bjuder in sig själv och slår sig ner i soffan, väldigt försiktigt med att inte sätta sig på mina ben då jag sitter med ryggen mot handstödet och benen tvärs över soffan.

Kvällen slutar med att vi tittar på film. Vi är inklämda i min lilla soffa, jag ligger med mina ben över Hampus som sitter ordentligt upp i soffan. Oscar efterliknar mig och har även han lagt sina ben över Hampus och ligger ner fast på andra sidan, under samma täcke som mig. Hans knä snuddar vid mitt, och små elektriska vibbar far igenom min kropp.

Jag vet, jag ska inte tänka såhär om honom. Han ska vara irriterande, han ska bara vara min granne, kanske även min vän. Han har flickvän, jag tycker om henne jättemycket och om jag ska vara ärlig, de passar ihop. De är som små pusselbitar som helt enkelt bara passar. Jag har inget att göra med dem två, jag vill inte vara den personen heller. Men, även om jag egentligen hatar honom lite, är det inte lite okej att jag känner såhär? Bara när vi är såhär, för en liten stund. Ingen behöver veta det mer än jag, att dessa små stunder är något speciellt för mig.