Som en picknick i parken

3.0

Jag drar en hand återigen igenom håret. Min lugg faller hela tiden tillbaka i ansiktet och jag hatar mig själv för att jag duschat samma dag. Jag vet ju att mitt hår lever sitt eget liv när jag precis tvättat det. 

Jag ser mig omkring på gatorna. Nu börjar det bli kallt, även fast det fortfarande är Augusti och skolan precis börjat för dem flesta. Jag har på mig ett par jeans med hål i knäna och en svart t-shirt. Smart nog hade hunnit slänga en stickad grå kofta över axlarna som hänger ner till knävecken. Tro det eller ej, men denna simpla outfit hade tagit mig en timme att komma fram till denna eftermiddag. Endast för att jag ska träffa en kille. En kille jag egentligen inte är så speciellt kär i, så jag förstår inte varför jag har beslutsångest upp över öronen och fjärilar som fladdrar så vilt omkring i min mage att jag mår illa. 

"Rebecka" säger någon bredvid mig. 

Jag har varit så upptagen med att tänka på annat att jag inte märkt att han kommit. Hans yttrande får mig till och med att hoppa till en gnutta. 

"Hej" säger jag och sänder honom ett leende. Vi står i någon sekund och bara tittar på varandra, tills jag tillslut bestämmer mig för att krama om honom och han gör detsamma. Det är en stel kram som ingen av oss verkar ha varit beredda på men det verkar inte göra något för snart därefter har Will lagt sin hand i mitten av min rygg och lett oss in i caféet jag stått framför och väntat. 

Will envisas med att han ska få köpa mitt fika men jag står på mig och tillslut betalar vi varandras fika istället, vilket jag, om jag sätt det i en film, skulle tyckt vara sjukt gulligt. Men när jag väl står där och trycker in mitt kort i kortläsaren för att betala Wills kaffe och bulle så känns det inte alls så normalt, snarare fånigt. 

Fikat, eller snarare sagt dejten går hyfsat bra. Vi har massor att snacka om även om vi inte snackar om så mycket som faktiskt betyder något. Jag vet inte ens varför jag var så nervös innan nu när jag känner mig så bekväm i Wills sällskap. Jag märker hur jag försvinner in i hans berättelser och våra samtal hela tiden när jag plötsligt får tanken av att jag egentligen inte borde sitta här. Jag känner den där växande känslan i bröstet som säger att detta är något bra och att jag kanske till och med skulle börja gilla honom mer än vad jag egentligen vill. 

"Jag hörde att Oscar skulle flytta" 

Jag sätter mitt te i halsen och hostar vilt innan jag äntligen kan börja prata igen. 

"Hur är det?" frågar Will med ett litet skratt vilket även får mig att fnittra till. 

"Bra, tack. Men vart har du hört det ifrån?" 

"Ord sprider sig duvet, men jag tror Hampus sa det till Anton som sa det till mig" 

"Åh" säger jag och ställer ner koppen på bordet efter att ha tagit en lyckad klunk som inte slutat med hostattack. 

"Jag vet att han är din vän, det måste vara skitjobbigt" säger han. 

"Jo, det är det väl. Men jag känner inte för att snacka om honom. Vad har du gjort i sommar?"

Resten av tiden gick fort. Innan vi visste ordet av det hade vi suttit tillsammans i nästan tre timmar och vi bestämde oss för att bege oss. Innan jag började gå mot busshållplatsen kramade vi snabbt om varandra, jag fick till och med puss på kinden av honom. Om jag ska vara ärlig fladdrade fjärilarna återigen till. 

- 

inte läst igenom för jag har knappt tid att skriva den här meningen