Som en picknick i parken

1.3

Under kvällens gång gör vi inget annat än det man alltid gör under en sleepover. Vi beställer in pizza, tittar på film och äter massa godis som dem lyckligtvis hade köpt på vägen hit. Klockan närmar sig småtimmarna när jag plötsligt hör hur min ytterdörr öppnas och hela gänget blir knäpptysta. 

"Vad var det?" mumlar Mika viskandes fram, då hon har massor med popcorn i munnen. 

"Säg inte att vi kommer dö nu" säger Kajsa med en skräckslagen min i ansiktet. Om jag själv inte var lika rädd som jag faktiskt är hade jag nog skrattat åt henne, men jag förblir knäpptyst. 

"Kan någon gå och kolla eller?" viskar Laura fram. Hon sitter ihopkurad bakom en soffkudde. 

"Ja, kom igen Becka. Kolla" säger Kajsa och petar på min rygg med sin utsträckta fot då jag sitter på golvet, och hon i soffan. 

"Varför just jag?" viskar jag tyst med en skakig röst. 

"För att du bor här..." säger Mika lågt. 

Jag suckar tyst och  tassar försiktigt bort mot hallen så gott det går, då min fot fortfarande gör ont och jag inte kan lägga all kroppsvikt på den. Precis som jag ska se efter tänds lampan i hallen och jag möter de där grön-grå ögonen som idag skiftar lite mer åt grönt. 

"Tja" säger han glatt och går förbi mig in mot vardagsrummet, dock stannar han plötsligt när han får syn på mina tre skräckslagna vänner i pyjamas. 

"Oscar" säger jag varnande och stänger igen dörren som han lämnat öppen för att sedan följa efter honom. 

"Hej" säger Kajsa med sitt mest obekväma leende och vinkar lite smått. 

Laura kastar snabbt ifrån sig kudden hon praktiskt taget varit begravd i. Hon är en ganska liten tjej jämfört med de flesta nittonåringar. 

"Tjena mors" säger Oscar och flinar lite smått. Hans blick lämnar dem och vilar istället på mig som står med korsade armar och ett ögonbryn i vädret. 

"Vad håller du på med?" Min fråga kommer ut mer spydig än vad jag hade tänkt att den skulle göra, men istället för att rätta mig lät jag frasen hänga löst i luften tills han besvarar den. 

"Tänkte komma och hälsa på" 

"Vad jag vet så knackar man innan man kommer och 'hälsar på'", säger jag och släpper fri en av mina händer för att forma citat-tecken omkring det sista, "dessutom, klockan är typ mitt i natten" 

"Becky, jag har redan sagt till dig att låsa om du oönskar gäster, alltså mig" säger han och även han höjer ett ögonbryn precis som jag gjort innan. 

Jag svarar inte honom. Jag förstår mig verkligen inte på honom, på hans sätt att vara. Vem valsar ens in hos någon annan utan förvarning? Han borde ju förstå att han inte kan göra precis vad han vill. Men det är såklart, han ser ju inte ut som något annat än en trotsig ungdom med sitt blonda hår som lockar sig i pannan, täckt av en grå beanie. På kroppen har han en t-shirt som sitter löst men ändå tillräckligt tajt för att man ska kunna se hans kroppskonturer. På underkroppen har han ett par svarta mjukisbrallor och slutligen, ett par foppatofflor. Trevligt, han har skor på sig i min nyligen dammsugade lägenhet. Okej, jag dammsög för typ fyra dar sen, men ändå. 

"Är du klar?" frågar han med sitt flin han alltid verkar ha på sina läppar. 

"Vadå klar?" frågar jag och rynkar på pannan. 

"Med att kolla in mig" säger han med en ljudlös suck. 

"J-jag kollade in-" stammar jag fram i ett försök att förklara mig själv, men jag blir avbruten.