Som en picknick i parken

0.6

Jag tar min väska som hänger prydligt på sin krok och går mot dörren. 

"Hejdå!" ropar jag in mot köket. 

"Hejdå!" ropar Viktoria och Johanna i kör. 

Klara har redan slutat, därför är hon frånvarande. 

"Vi ses imorgon, du ska öppna med mig va?" frågar Viktoria som kommit fram till mig. 

"Aa, klockan sju kommer jag, som vanligt " säger jag. Johanna och Klara börjar inte för ens nio imorgon på grund av att de öppnade hela förra veckan. Nu är det min och Viktorias tur, vilket jag faktiskt ser fram emot. 

"Men hejdå, igen" säger jag med ett lätt skratt. 

Viktoria ler varmt och vinkar när jag stiger ut genom dörren. I handen håller jag schemat jag tagit mig tid till att skriva ut, med tanke på att jag inte äger en skrivare själv. För det mesta är det bra tider jag jobbar, men jag klagar inte. Har ju ändå inte så mycket annat att göra för ens jag börjar skolan igen. 

Jag kliver på bussen när den kommer och sätter mig vid ett tomt säte lite längre bak. Min blick skiftar mellan olika föremål utanför rutan. På himlen börjar molnen mörkna, vilket inte bådar gott. Nästa gång det är varmt och fint väder kanske jag bara ska hålla käften, helt enkelt.
Efter att två hela låtar har gått på min spotify-lista är jag framme vid min station och jag kliver av med ett gäng andra personer efter mig. Med lätta steg går jag över gatan efter att snabbt ha tittat åt båda sidorna av vägen. Jag slår snabbt portkoden innan jag slungar mig in, för precis när jag öppnar portdörren börjar det spöregna. Det har redan hunnit bli kolsvart på himlen sen jag sist tittade upp i skyn, vilket bara betyder att Gud har hört mina tankar ifrån ovan. 

Jag tar mig upp för de långa trapporna, får ärligt talat lite mjölksyra i benen, sedan låser jag upp min ytterdörr och kliver in i hallen. Bakom mig slår jag igen dörren igen och sparkar av mig skorna. Väskan ställer jag prydligt på golvet lutandes mot väggen. 

Jag hamnar nästan direkt framför kylskåpet, i ett kval om vad som ska ätas för kvällen. Jag sneglar ner på ett paket med färdiga köttbullar och inser att jag inte har någon större lust att göra något annat än just det. Jag lägger paketet på köksbänken bredvid mig och stänger igen kylskåpet för att sedan gå mot ett av de längre skåpen och letar efter spaghetti.

*

Senare på kvällen sitter jag i min säng med laptopen i knät. Jag lyssnar på tyst musik medan jag skrollar igenom facebook en snabbis, bara för att få en liten update med vad det är som händer där hemma. Nyss pratade jag med mina föräldrar i telefon, enligt dem har det inte hänt så mycket, i alla fall inget mer än att de saknar mig så mycket att det gör ont. Vilket jag också gör, fast jag saknar ju dem och inte mig själv. Jag stänger ner sidan och slår försiktigt igen locket på datorn innan jag lägger den på nattduksborden. Jag ser mig omkring i det mörka rummet. Den enda ljuskällan som finns i rummet är solen som håller på att gå ner utanför mitt fönster, vilket gör att ett orange ljus lyser upp mitt golv. Mörkret gör genast att mina ögonlock känns 100 gånger tyngre än vad de precis gjort, nästan som stora betonglock tvingar ner dem. Snabbt tar jag mig upp ur sängen och går ut till badrummet där jag snabbt borstar tänderna. Luften är fortfarande fuktig ifrån duschen jag tog för en stund sen, vilket gjorde det varmt och behagligt här inne. 

När jag till slut spottar ut tandkrämen och snabbt torkar av mig går jag in till sovrummet igen. Jag märker nästan genast att något inte står till som det gjort innan jag lämnat. Det tar ett tag innan jag inser vad som faktiskt är annorlunda. Dunkande ljud tar sig igenom lägenhetens - tydligen - tunna väggar. Med en suck klampar jag ut till hallen. Jag står inte ut längre. Vem lyssnar ens på så här hög musik, varje kväll? Jag hade förstått om det var en enda kväll, och personen haft fest eller något, men nu har det gått hela tre dagar och det tar inte heller slut! 

Jag bryr mig inte ens om att sätta på mig ett par skor, utan låser snabbt upp dörren och klampar ut i trappuppgången, tvärs över till den misstänktas dörr. Jag knackar på hårt, så hårt att det gör lite ont i knogarna efteråt. När ingenting händer knackar jag en ytterligare gång, ännu hårdare. Jag står tyst och väntar på att någon ska öppna, och lustigt nog hörs inte musiken ut hit. Irriterad över att ingen öppnar plingar jag nu på dörrens ringklocka. Jag drar ut på det ett tag, och det är inte för ens jag släppt knappen som jag hör fotsteg inifrån. 

Trots att mina blodådror kokat av ilska för bara några sekunder sen slår det om direkt och jag skakar av nervositet, det gör ont i magen av att jag spänner mig så mycket. Vem är det som kommer öppna, och vad ska jag egentligen säga? 

Mer hinner jag dock inte tänka för ens dörren plötsligt öppnas på glänt och en kille tittar ut ur glipan. Jag möter genast hans irriterade grön-grå ögon. 

"Hej, förlåt att jag stör. Eller jag kanske inte ens ska säga så, eftersom att du hållit mig vaken med din höga musik i två nätter nu. Men jag har ingen avsikt att vara otrevlig, så glöm bort det" säger jag och viftar lite med handen i luften, ett tecken på att låta det gå vidare, "Jag undrar bara om du skulle kunna sänka din musik eller något, för jag får knappt någon sömn och jag jobbar tidigt på mornarna. Det skulle vara jättesnällt, så snälla?" 

Under mitt svammel har jag inte lämnat hans ögon, vilket också gjort att jag inte märkt att han inte har någon tröja på sig. Resten av hans kropp ser jag inte, eftersom att han står skyddad bakom dörren. Jag märker inte heller att det jag just sagt låter helt galet och ganska otrevligt, vilket får mig att skämmas över mitt uppförande. Hur kunde jag säga så? Nu kanske han inte kommer dämpa sig. 

Han står mållöst kvar, utan att säga något. 

"Alltså förlåt, jag vet att jag låter jätteotrevlig, det är inte meningen att jag ska göra det" säger jag och drar snabbt en hand igenom mitt hår och suckar. 

Det är då han väger upp dörren en aning, men verkar inte märka det själv, och jag ser att han har ett par mjukisbyxor som hänger farligt lågt på sina höfter, vilket även avslöjar att han inte verkar ha något under dem och genast blir jag panikslagen och tänker tillbaka på vad jag hört. Det hade inte varit musik som alla andra dagarna, de dunkande slagen mot väggen hade inte varit musikens tunga bas, utan något helt annat. Jag känner nästan direkt hur jag blir högröd i ansiktet, men killen framför mig verkar inte skämmas alls, fast han säkert vet vad jag listat ut, utan verkar ganska road av min kraftiga reaktion. 

"Oscar?" hör jag en tjej ropa längre in i lägenheten, och det är då jag förstår att jag faktiskt har rätt. 

Mer säger vi inte, utan jag går med huvudet lågt tillbaka tvärs över golvet och nästan slänger mig in i lägenheten och vågar inte titta tillbaka.