Don't hurt me O.M

Kapitel 6

Lite senare på kvällen kommer Ogge ner för trapporna i ett par svarta jeans och en vit t-shirt. Han kollar sig om kring men ger mig inte en blick som sitter i vardagsrums soffan. Han går bara direkt till hallen där han sätter på sig sin jacka och sina skor. Efter det så hörs bara en smäll och han har gått.

Jag reser mig hastigt upp ur soffan och tar på min mina skor och går efter honom. Jag måste nästan springa för att kunna nå fram till honom för han hör inte när jag ropar på honom.

Jag har ingen aning om vad jag gör. Vart har jag fått allt mod från? Vanligtvis så skulle jag aldrig våga gå ut och gå efter honom men det var lite sent nu när jag greppar hans muskulösa arm och han vänder sig om så att vi står ansikte mot ansikte, dock är jag bara mycket kortare.

"Vart ska du?" Frågar jag nervöst men ändå bestämd. "Vart fan har du fått talförmågan från?" Säger han bara kaxigt tillbaka. Är han full eller? Han skulle aldrig säga såhär annars. Han som alltid brukar vara så snäll när han är nykter.

"Vart ska du?" Frågar jag igen och försöker låta självsäker men hela jag lyser av osäkerhet. "Har inte du ett piss med att göra" säger han och rycker till sin arm och börjar gå igen men jag greppar ännu en gång i hans arm men något som jag aldrig trodde han skulle göra gjorde han. Han slog mig hårt. Hårt på käken så att jag trillar men det var inte nog för honom. Han sparkar mig hårt i magen och jag känner hur jag inte får in något syre.

Han fortsätter och det känns som om jag ska svinna när som helst men slagen och sparkningarna upphör.

Jag vänder mig om och ser Ogge gå därifrån. Själv ligger jag här ute i mörkret, 10 på kvällen och försvarslös.

------------------------------------------------------