Don't hurt me O.M

Kapitel 25

Försiktigt och smidigt försöker jag att komma förbi folkmassan för att gå ut till ytterdörren. Hela tiden jag jag min blick på Ogge för att se om han ser mig men hans ögon ligger endast på tjejen framför honom. Jag går snabbare och snabbare men tillslut så krockar jag in i någon. Min blick lyfts upp och jag ser en lång kille med ett retsamt flin på läpparna. Äcklat försöker jag gå förbi honom men han blockerar hela vägen för mig och jag kollar bak uppgivet.

Längre bort ser jag fortfarande Ogge och den främmande tjejen och det förvånar mig att dem står kvar då de för länge sedan säkert skulle vara inne i ett rum själva och göra lite saker.

"Alltså snälla skulle du kunna akta dig?!" Säger jag panikslaget och argt men han flinar bara men rör sig långsamt åt höger.

"Tack" säger jag muttert och går förbi men det är inte det ända ställer jag stannas på då det är helt fullt i denna lokal.

Väl ute så slänger jag av mig min blåa kofta och andas tungt som om jag vart med om ett lopp. Min mobil fiskar jag upp ur bakfickan och sätter mig med ryggen lutad mot den röda tegelstens väggen. Min mobil lägger jag bara bredvid mid och kollar bort mot andra sidan gatan där boenden finns. Stackars dem som får höra den höga musiken varje kväll när dem ska sova men samtidigt så har de valt att bo just här, eller de kanske inte hade något annat val...

Jag andas lugnt ut och in regelbundet och ett litet moln av ånga bildas framför mig varje gång jag andas ut. Koftan ligger i mitt knä högt upp men jag känner att nedre delen av mina ben börjar bli kalla så jag reser mig upp för att börja gå.

Min högra fot sätts före den andra med hälen i först och sedan tå, mina armar svingar jag diagonalt och mina höfter rör sig från sida till sida. Mina händer skakar lite och mina läppar darrar och att en svag vindpust träffar mig hjälper inte. Mina fingrar känns orörliga och mina tår har ingen känsel kvar.

"Aj!" Säger någon höjt bakom mig och min uppmärksamhet riktas dit. Alec står där borta på ena foten och händerna om den böjda som finns i luften. En rynka skapas i min panna medan han står där och hoppar som ett fån.

"Vad fan gör du?" Säger jag irriterat och grabbar tag om hans axel. Slutat hoppa har han gjort men han står inte helt rak ändå.

"Jag vet inte" han låter en bit uppgiven i rösten och nu möter jag hans gröna ögon. Han sträcker ut sig så att han står rakt.

"Vad gör du här då?" Frågar jag igen.

"Jag vet inte eller jo- jag såg dig gå från jobbet med någon hit och jag ville bara fråga hur du mår" hans hans åker upp till nacken där han kliar sig nervöst.

"Så då förföljde du mig?"
"Nej eller jo"

Han låter jätte nervös och jag får lite skuldkänslor eftersom att jag låter så arg men jag vill bara hem just nu men juste, jag har inget hem.

"Tack det är snällt av dig men jag mår bra och måste bara hem just nu" säger jag snabbt och vänder på klacken för att börja gå men han säger mitt namn igen och jag är tvungen att vända mig om.

"Du bor åt det hållet" säger han och pekar med tummen åt andra hållet"

"Jag vet men, jag ska bara till en kompis"

"Är du säker på att du mår bra?" Frågar han en bit nervöst. En ljudlig suck lämnar mina läppar och mitt huvud böjer jag bak av frustration.

"Ja jag mår toppen så snälla, får jag gå hem nu?" Han nickar försiktigt och jag nickar som tack och börjat gå till "jobbet" igen.

På vägen möter jag flera bländande billjus men inte så många då klockan är ganska mycket. Vissa få människor befinner sig ute men inte alls många och säkert 90% av de jag träffat är fulla men det är inget jag orkar bry mig om. Jag bryr mig rent ut sagt inte om något just nu.

Jag fumlar i min ficka och tar upp nycklarna till jobbet och låser smidigt upp. Ett lirkande ljud hörs när jag tar ut nyckeln och en smäll hörs när jag drar igen dörren. Jackan hänger jag bara av på en krok och börjar gå mot toaletten för att ta av mitt smink och borsta tänderna.

Den lilla filten lägger jag tätare min kropp och huvudet sänker jag tills jag når filtens kant.

---

"Vi åker till Rom om en vecka"

"Va?!"

"Ja, du och jag" säger jag tankspritt och glatt. Han ser väldigt tveksam ut men mest förvånad.

"Driver du med mig nu eller?"

"Nej varför skulle jag det?" Han höjer på ögonbrynen och suckar.

"Visst det kan väll bli kul men du är så jävla konstig" suckar han fram och himlar lite med ögonen och jag ler stort.

"Eyy, Alec du får sätta dig en stund så att Nikki kan hjälpa mig här" spricker Filip från förrådet och Alec skrattar till lite men lydigt går han bort med sina kassar och sätter sig ned och jag går iväg till Filip i förrådet.

"Här hjälp till med dem här" säger Filip och räcker fram en brun stor låta till mig som jag fångar ganska osmidigt.

"Vad snackade ni om då?" Säger han med ett finurligt leende på läpparna och jag ler stort mot honom.

"Vi ska till Rom"

"Men vad h-"

"Hallå?" Hör jag en mycket välkänd röst ute vid kassan och Filip är påväg att gå dit men jag stannar honom.

"Säg inte att jag är här" säger jag plötsligt allvarligt och han nickar. Blodet som befinner sig i hela min kropp rutar till hjärtat och en krampaktig känsla finns där.

"Vart är hon?" Säger Oscar oroligt och jag börjar undra. Varför är han orolig? Saknar han mig? Nej nej nej det gör han inte. Han vill inte se mig mer. Fast vad gör han här då? Frågorna snurrar i mitt huvud och deras röster hörs bara som mummel i mina öron. Kanske ska jag gå dit?

Försiktigt kliver jag över tröskeln som skiljer rummet jag är i till hallen. Jag tar några försiktiga steg framåt om jag skulle ångra mig men det är sent nu. Det knarrar till i golvet och både Oscars och Filips uppmärksamhet ligger på mig nu. Ogge får ett stort leende på läpparna och går snabbt fram till mig.

"Gud du får inte gå sådär" säger han högt så att både jag och Filip här när han kramar mig och chockat lägger jag armarna om honom. 

Han släpper på kramen och hans händer omfamnar mitt ansikte. Ömt kysser han mina läppar.

"Du få fan aldrig gå sådär igen!" Fräser han i mitt öra när ingen ser.

-----------------------------------------------------

Jag hatar att vara kär...