Don't hurt me O.M

Kapitel 22

Han öppnar dörren försiktigt och jag kastar mig snabbt i hans famn och chockat besvarar han kramen försiktigt tillbaka.

"Vad är det som har hänt?" frågar han försiktigt och alla mina tårar kommer igen. Alla mina känslor som jag aldrig känt förr välls över mig som en chock och jag vet inte vad jag ska göra. Han drar ifrån kramen oh kollar på mig med en medlindande blick och jag blir lättad. Jag blir lättad av att se någon som faktiskt bryr sig om mig och verkligen vill veta hur jag mår.

"Förlåt, förlåt för det jag gjort mot dig jag ville verkligen inte såra dig och jag vet inte varför jag gjorde något sådant" säger jag och drar frustrerat mina händer i mitt hår. Min sorgsna känsla har helt plötsligt omvandlats till en förbannad på mig själv. Hur kan jag göra så mot en annans känslor? Att bara kyssa någon som kanske har känslor som blir krossade.

"Shuuu snälla Nikki ta det lugnt det kommer fixa sig" hyschar han lugnt och drar in mig i hans famn igen.

"Alec?" Hör jag sedan någon säga bakom honom och genast släpper jag på kramen och backar några steg. Värmen från honom försvinner och hela jag blir kall. Alec kollar bak på personen som står på andra sidan hallen men jag själv kan inte se vem det är. Personen bakom tar några Steg fram och jag ser att det är Isabelle.

"Gud förlåt jag ska verkligen inte störa" säger jag genast och börjar backa några steg. Isabelle kollar lite konstigt på mig medan Alec bara gapar och stänger munnen om och om igen.

Tillslut så backar jag in i en vägg och nästan rusar ned för lägenhetstrapporna och hör medan Alec skrika mitt namn ett flertal gånger. Och då slår det mig som en hård sten i ansiktet, jag kommer aldrig att klara mig utan Ogge. Mina vänner var jag sagt upp kontakten med för att de inte skulle se alla mina blåmärken Ogge skapat. Jag har ingen jag kan vända mig till för hjälp. Inte vet jag heller vart jag ska ta vägen nu. Jag kan inte sätta mig i någon okänds lägenhet och inte heller på gatan.

Jag går dit mina ben styr mig och låser upp det ända stället jag kan vända mig till, mitt jobb. Där inne vet jag att det finns ett mysrum med en soffa i.

Sagt och gjort så tänder jag lampan, kliver in i rummet och finner den orangea soffan. En tunn filt befinner sig vid en av sidorna och jag släpper ned min lätta men ändå tunga väska. Jag drar bak och fram min högra axel i en cirkel rörelse och lägger min vänstra hand på det ömma stället. Jag suckar trött och lägger mig ned i den lite hårda soffan.

----

"Vad fan gör du här?" hör jag en bekant röst säga och rycker lite lätt på mina axlar. Mina ögonlock känns tunga som bly och det är nästan omöjligt att öppna dem. Personen framför mig fortsätter skaka om mig och jag gnyr till lite så att han ska sluta.

Sakta så öppnar jag ögonen och ser Filip som står ovanför mig med en frågandes min.

"Skit i det" muttrar jag fram och gnuggar mig i ögonen.

"Ska jag skita i att min kompis bosätter sig på sitt jobb utan en klar anledning?"
"Ja tack" säger jag och lyfter min liggandes kropp till en ståendes ställning framför honom. Han rynkar ihop ögonbrynen och jag suckar djup medan jag går till min packning för att ta fram några nya kläder.

"Ogge står och väntar på dig" säger han helt plötsligt och jag vänder mig hastigt om. Filip står på samma ställe, helt still och kollar på mig noggrant.

"Vad gör han här?" frågar jag osäkert och tar ett stadigt grepp om mina kläder. Filip rycker bara på axlarna och jag nickar. Jag tar upp mitt pekfinger mot honom som tyder på att han ska vänta och han nickar förståendes och går ut därifrån så att jag kan byta om.

Jag nästan kastar på mig kläderna för att skynda mig ut. Som Filip sagt så står Ogge bakom bänken och biter sig på naglarna vilket han aldrig gör. Han vänder blicken mot mig och torkar sina händer på sina byxor.

Jag går hela vägen fram till bänken och han tar tag i mina händer.

"Vart var du igår när du skulle träffa din kompis?"

Inget svar

"Hallå? Vart var du" upprepar han och släpper mina händer. Jag drar in mina armar i den långärmade tröjan och andas djupt.

"V-vad gör du här Ogge"
"Jag undrar vart du tog vägen igår. Du var borta en så kort stund och kommer hem gråtandes"
"Har du ingen annans stans att gå?" frågar jag nervöst och flackar med blicken i hela rummet.

"Nej vart ska jag gå?" Han yttrar inte där som en fråga utan det låter som om han är rädd nu och det gör att jag känner mig modigare. Jag ska precis öppna munnen och säga något riktigt dumt som jag skulle ändra sedan men som tur är så kommer Alec fram till bänken.

"Nikki, vart gick du igår?" Säger han oroligt fram och går fram till mig bakom bänken. Han verkar inte alls märka att Ogge står här och att vi hade ett samtal.

"Jag gick bara hit" säger jag med ett leende som om allt är okej.

"Ehm, Alec kan du vänta där bakom ett tag jag kommer sen?" Han nickar bara som svar och släpper min hand som jag inte ens visste att han höll i. Tillslut så är han borta i synhåll och en stel stämning spänner sig mellan mig och Ogge.

"Jag kanske ska gå, jag ska inte störa er" harklar Ogge fram men jag kan inte tyda honom då han inte kollar på mig. Innan jag ens hunnit svara så är han ute ur lokalen.