Don't hurt me O.M

Kapitel 26

När han släpper på kramen ger han mig en allvarlig och hård blick, som en varning. Jag biter hårt och sväljer och mina käkar krampar.

Ogge ger mig en sista blick innan han återgår till Filip för att beställa något, kanske för att inte verka misstänksam. Sorg välls över mig och jag känner hur mina läppar börjar skaka av oro. Hur ska jag göra nu?

Ogge tar en kaffe och ler mot Alec som tack. Han ger mig en sista blick innan han höjer muggen och går iväg. Alec vänder sig om och ger mig en frågande blick men jag vet inte hur jag ska bemöta den. Ska jag le? Se arg ut? Förvirrad? Eller bara rycka på axlarna. Jag gör inget av dom och inte Alec heller för den delen. Vi bara står där och kollar konstigt på varandra.

Tillslut så skakar Filip bara på huvudet som en irritation om hur jag har vart och tårar börjar bränna i halsen. Tror han mer på Ogge än på mig?

Tårarna som brände i halsen försvinner och övergår till mina kinder. Min hand för jag som alla andra gånger upp mot ögat för att ta bort dem. Jag vänder mig hastigt om mot "mys rummet" där jag sover och packar ihop alla saker jag packat upp. Min väska slänger jag över axeln och stampar ut ur rummet. Filip som står och fixar disken kollar konstigt på mig men jag ignorerar honom genom att bara gå förbi och ut.

Jag strunta totalt i vilka blickar jag får, utan fortsätter bara gå raka vägen förbi alla stressade och lugna människor.

Vägen hem är inte så speciellt lång och jag står nu innanför våran dörr med min väska nere vid golvet. Mina ögon förs över hela stället och det ser likadant ut som när jag lämnade det men lite stökigare, nästan inte märkbart. Han kanske har skött sig någorlunda den här gången iallafall.

Det känns som om mina ben ska vika sig helt så jag tar min väska över axeln igen och går upp till övervåningen för att dumpa den där.

Den vida dörren öppnar jag försiktigt och så tyst som möjligt för säkerhets skull, om Ogge skulle vara här vilket han inte är. Jag blir en bit chockad när jag ser att det nästan ser orört ut och fint ut.

Jag nästan kastar mig på sängen med ryggen före och suckar djupt. Varför gick jag ut dit till Ogge? Trodde jag seriöst att han gillar mig på riktigt? Jag måste ju vinna priset i att vara dummast i världen.

Vad gör han nu föresten? Varför är han inte hemma? För jobb har han inte iallafall. Det har bara gått fem dagar sedan jag såg honom sist så så mycket kan inte ha hänt.

Jag avbryts i mina tankar av att dörren öppnas och stängs hårt och mitt hjärta hoppar över flera varv. Min andning blir hastigare men jag försöker så gått jag kan att inte andas vilket inte går så bra. Helt raklång ligger jag på sängen och verkligen hoppas att han inte ska komma hit in.

Allt är tyst och jag ligger såhär ett ganska långt tag. Min andning blir mer normal och jag börjar slappna av mer och mer men dörrhandtaget sänks ner till rummet och snabbt är dörren inte det som skiljer mig och Ogge varandra längre.

"Vart fan har du vart?" Säger han argt men man kan skilja en liten oro.

"Jag har vart på jobbet" säger jag tyst som svar och han kollar länge på mig utan att säga ett ord. Det känns som om han funderar på att döda mig eller bara låta mig gå och det skrämmer mig något enormt. Skulle han kunna vara kapabel till att döda mig? Nej? Men han dödar mig inte eller låter mig gå. Han står där med läpparna som skakar och ögon som vattnas. Han kollar ner mot sina skakandes händer som om han inte kan kolla på mig mer. Orolig blir jag såklart och jag har ingenting att säga heller. Knappast vågar jag gå fram till honom eller ens röra på mig.

"Fan Nikki" utbrister han tyst medan han börjar dra sina svettiga händer i håret. Mina ögon flackar mellan hans hår och hans steg han tar fram och tillbaka.

"Jag vet ju inte vad jag ska göra!" Utbrister han igen men hans händer viftar nu i luften av panik. Jag själv får också lite panik för vad ska jag säga eller göra?

"Lyssna, jag har skadat dig nog, jag har gjort ett helvete för dig men jag vill inte att någon annan ska får reda på det" säger han lite lugnare efter ett tag och sätter sig vid sängkanten och lägger min hand i hans. Han verkar lite nedstämd men menar han det verkligen? Han stod ju ändå och hånglade upp en annan människa igår ändå.

"Jag ska göra vad du vill men bara du inte går sådär igen, snälla" säger han desperat men jag får inte fram ett ända ljud. Jag sitter här, helt i chock och har ingen aning om vad jag ska säga eller göra.
Tillslut så rör sig mitt huvud upp och ner som en nickning. Jag kan ge honom en till chans, efter alla dessa gånger.

------------------------------------------------------

Jag är så dålig på att uppdatera jag vet... Jag mår piss just nu men ska verkligen försöka att uppdatera så mycket som möjligt