Don't hurt me O.M

Kapitel 23

Jag måste ta tag i det som händer mellan mig och Ogge men jag vill verkligen inte förlora honom. Han betyder allt för mig och utan honom kommer jag inte ha någon eller något kvar. Hemlös kommer jag bli och antagligen så måste jag sova på jobbet om jag inte skulle mista det men samtidigt måste jag prata med Ogge. Räcker inte jag? Varför är han ihop med någon annan bakom min rygg?

Jag reser mig från stolen då ytterdörren öppnas och mitt beslut blir att jag måste prata med honom.

Jag ställer mig vid köks bordet med armarna i kors över bröstet och Ogge kommer in med två fulla ICA kassar. Hunger är inget jag tänker på mycket just nu även fast att jag inte ätit på hela dagen men jag måste ta tag i detta.

Han sätter ned kassarna på diskbänken och suckar.

"Hej" säger han trött men jag svarar inte.

"Snälla nikki, kan du säga varför du sov på ditt jobb inatt?" Säger han oroligt och tar tag i mina axlar. Hans blick borrar sig in i min och det går nästan inte att slita sig ifrån hans blå/gröna ögon.

"Varför duger inte jag?" Frågan chockar mig även fast att det var jag som yttrat de. Jag verkar inte vara själv med att chockas av den då Ogge genast släpper mina axlar och backar ett steg.

"Vad, vad menar du?" Harklar han fram och flackar med blicken i hela rummet just nu men på vägen får jag inte en ända blick.

"Jag träffade Kate igår, någon du känner?"
"Nej, eller ja" säger han men jag kan inte tyda hans känslor denna gången. Han verkar o brydd och det sårar mig något enormt. Betyder jag verkligen ingenting för honom?

"Okej" säger jag och nickar. Jag går förbi honom och måste vika mig till sidan då han bara står där helt stilla. Mina steg förs till trappan och upp till övervåningen.

"Vad ska du göra nu?" Frågar han och vänder sig om mot mig.

"Gå" säger jag men ger honom inte en blick, jag fortsätter bara då upp för trappan och hämta mina grejer.

Sportbagen jag använde igår tar jag fram igen och börjar packa på nytt fast denna gång med mer kläder och grejer för fler dagar. "Tröja, byxor, trosor, strumpor laddare... " Mumlar jag medan jag checkar att alla saker finns med vilket det gör men säkert kommer jag ändå glömma något.

Jag tar tar i sportbagens långa band och hänger den över min högra axel och går ner för trappan. Ogge har inte rört sig ett steg utan står på samma ställe som jag fann honom i när jag gick upp.

Väskan slänger jag i golvet när jag ska sätta på mig mina skor och sedan min jacka. När jag ska lyfta upp väskan så hör jag fotsteg närmare och närmare och med min blick nere på golvet så ser jag ett par fötter framför mig. Jag reser mig upp och ser Ogge stå framför mig och jag måste kolla upp lite eftersom att han är längre än mig.

"Vart ska du?" Frågar han igen och denna gången så speglar det en liten bit sorg i hans ögon. Det jag hatar mest i hela världen är att se honom ledsen men nu för stunden så njuter jag lite. Varför har det aldrig slagit mig? Han har vart otrogen, han har misshandlat mig och jag förlåter honom för varje gång men inte denna. Denna gången kommer jag inte att falla för hans små bortförklaringar eller ursäkter han ger mig eller hans mysiga varma kramar. Jag kommer gå raka vägen iväg.

"Hejdå" säger jag bara som svar och vänder mig om för att gå men jag kommer inte långt då han greppar tag i min arm.

"Vart ska du?" Säger han argt och en rynka finns i hans panna.

"Bort, bort ifrån dig"
"Ska du fan heller" och denna gången drar han mig in i huset igen. Jag kvider av hans hårda tag om min arm och försöker komma loss ifrån hans grepp men det går inte. Han är för stark.

Han kastar mig ner i soffan och ställer dig framför mig.

"Om du säger ett skit om vad som har hänt och vad jag har gjort mot dig så kommer jag döda dig, fattar du!" Ryter han åt mig och jag nickar ivrigt. Jag har aldrig sett honom så här, nykter då. Han har aldrig haft så här svarta ögon medvetet och aldrig har de orden åkt ur hans mun tidigare när han vart nykter.

Med det sagt så går han upp för trappan. Jag sitter stum och chockad i soffan och vet själv inte vad jag ska göra. Ska jag stanna eller dra? Om jag drar så kommer han på något vänster hitta mig och föra tillbaka mig hem. Min rädsla för honom har aldrig vart såhär stor förut. Att han inte har alkohol i sig gör mig mest rädd.

När jag hör att det är helt knäpp tyst här inne så kan jag äntligen röra på mig. Min mobil tar jag fram ur min jackficka då jag aldrig hann ta av mig den och jag klickar in på Filips och min sms chatt.

Jag:
Har du tid? Kan du typ ses?

Stressat trycker jag på skicka knappen och ljudet av ett sms som har skickats hörs. Nu är det väll bara att vänta eller ja, Filip har alltid sin mobil nära så han svarar fort.

Filip:
Ja, jrfhajkemmakkd

Det var så mycket jag kunde läsa av av sms:ert. Jag var alldeles för stressad så inget kom upp i mitt huvud. Det var som om alla bokstäver inte ville höra ihop och allt blandades ihop men efter ett tag såg jag allt mer tydligare och tydligare.

Filip:
Ja, jag har tid och kan ses. Ska jag hämta dig?

Jag:
Ja gärna kom så fort som möjligt :)

Lättat lägger jag ifrån mig mobilen på bordet och andas ut. Nu gäller det bara att Ogge inte får veta att jag går ut.

Det dröjde inte så länge innan Filip kom då jag hör hur hans bil parkerar utanför och trappsteg hörs utanför. Snabbt fattar jag tag i mobilen och går till dörren men olyckligtvis plingar han på dörren. Hela huset låter av pling klockan och jag står helt stilla i tystad. Mitt hjärta bakar hårt och det blir svårare att andas när jag hör fotsteg på övervåningen som förs till trappan.

Snabbt backar jag till dörren och rycker upp den. Filip får en hård smäll när han tyvärr stod precis bakom men jag rycker ändå tag i hans arm vidare ner till bilen. Dörren som jag smällde igen slås upp igen men jag vågar inte kolla bak utan fortsätter bara springa ner med Filip som har sin hand över näsan.

Snabbt kastar vi oss in i bilen och han kört bort en bit från huset och stannar sedan. Blod droppar från hans näsa och jag rotar runt i min jackficka för papper och tur nog fanns det näsdukspapper.

"Förlåt, förlåt det var inte meningen" säger jag snabbt och trycker pappret mot hans näsa för att stoppa blödningen.
Han tar själv tag i pappret och nickar. Jag själv lutar bak mitt huvud mot huvud stödet och andas snabbt.

"Vad hände, egentligen?" Frågar han mig och jag sitter o brytt kvar med blicken fram och likaså han.

"Jag vet inte" suckar jag fram och en tystnad kramar om oss men ingen obehaglig.

Vi står vid sidan av en väg med stjärnklar himmel och träden dom vaggar fram och tillbaka. Aldrig har jag vart så avslappnad och o brydd. Filip dessutom verkar ha lite mer problem med att vara avslappnad då han frågar om ett nytt papper och försöker krångla med sin blödning. Jag räcker honom hela paketet och han tackar som svar.

Men det finns alltid en baktanke i mitt huvud. Vart fan ska jag ta vägen nu?

------------------------------------------------------

Läs min nya bok som heter Mad Thoughts som är tredje boken som är gjort av CactusDotSe ❤️