Nya perspektiv ~ foscar

31.

31 juli 2016

"Felix" yttrar du när vi sitter och väntar på att få anlända flyget. Jag fortsätter envist att stirra ut på det gråa vädret som tonar upp sig på andra sidan fönstret.

"Du har inte pratat med mig sen imorse" yttrar du och jag fortsätter bara att stirra. "Felix snälla" yttrar du bedjande och fumlar efter min hand som jag snabbt drar åt mig.

"Vi får gå på planet nu" yttrar jag bara kallt och kommer upp på fötter och du suckar högt och ljudligt över mitt beteende. Inte för att jag bryr mig. Tårarna hotar redan att spilla över och jag vill inte bryta ihop framför dig, så jag försöker ignorera dig istället. Vilket är oerhört svårt då du irriterande nog är väldigt mån om att fånga min uppmärksamhet.

"Felix ska du ärligt ignorera mig hela flygresan?" Yttrar du något irriterat när jag motvilligt sjunker ner på platsen bredvid dig. När jag menande sätter på mig hörlurarna och höjer musiken tills allt jag hör är den dunkande basen.

När vi efter den korta flygresan landar på Arlanda så går jag i förväg bort mot rullbandet och hämtar ut min väska. Jag är precis påväg att gå när du hugger tag om min handled och stoppar mig.

"Felix, jag kör hem dig" yttrar du och jag sänker ner blicken i golvet. "Tack men jag tar en taxi. Tack för resan Oscar, nu kan du gärna radera mitt nummer" yttrar jag kallt.

"What happens in London stays in London, right?" Yttrar jag dystert innan jag börjar att dra väskan efter mig och lämnar dig kvar bakom mig.