Nya perspektiv ~ foscar

44.

17 augusti 2016

"Ogge" yttrar du försiktig när du stelt slår dig ner mittemot honom vid köksbordet och Ogge vägrar att möta hans blick.

"För dig är jag Oscar" yttrar han kallt och jag suckar lite. Var det här verkligen en så bra idé?

"Jag visste inte" yttrar du tyst och både jag och Ogge fäster blicken på dig för att vänta på din fortsättning. Men du förblir tyst och vi båda fortsätter endast att titta på dig. "Visste inte vadå?" Yttrar Ogge till slut kallt och du suckar, fäster blicken på dina händer som vilar i knäet innan du tveksamt lyfter blicken och möter Ogges ögon.

"Jag visste inte hur du kände för Sebbe när vi höll på" yttrar du sedan och Ogge spärrar upp ögonen. För ett ögonblick är jag osäker på om han kommer att flyga på dig eller börja gråta. Men inget av det händer. Istället förblir han tyst tills han knycker med nacken i en arg rörelse.

"Bullshit" får han ur sig med en iskall ton och jag håller andan. Är ärligt talat lite rädd för vart det här kommer att leda.

"Jag älskade honom och du visste, du visste mycket väl. Jag ville vara hans första och istället fick jag höra kvällen efter den där festen hur du fått honom i säng. Och inte ens av dig, det var någon annan som berättade" yttrar han kallt och ett lager av tårar sprider sig över hans blågrå iris.

"Jag lovar, jag hade ingen aning. Ogge du måste tro mig. Jag tänkte fan inte längre än mina egna behov och jag hade omöjligt kunnat upptäcka något sådant. Du sa det aldrig till mig" får du ur dig med en bedjande ton och total ignorerar det faktum att Ogge bad dig tillkalla honom vid sitt födelsenamn.

"Jag sa det aldrig rakt ut men fan, såg du inte hur jag tittade på honom? Såg du inte hur jag bara ville vara nära, hur jag hela tiden behövde hans närhet? Hur kunde du vara så jävla blind?" Utbrister Ogge och tårarna i hans ögon är numera uppenbara.

Du i din tur sänker ner blicken i bordsskivan och samlar dig. Beter dig som att du överlägger huruvida du bör erkänna något eller ej. Slutligen harklar du dig och sänder mig en kort blick vilket gör mig förvirrad.

"För att jag var kär i din lillebror Ogge. Jag kunde knappt titta på dig för jag skämdes över att känna så inför din lillebror, som dessutom bara var fjorton då. Allt jag tänkte på var honom och hur sjukt det var, hur jag behövde få tankarna på annat. Jag hade omöjligt kunnat upptäcka något annat när allt jag gjorde, allt jag tänkte helt enkelt letade sig tillbaka till honom" erkänner du och både jag och Ogge slutar andas för ett ögonblick.

Du pratar som att jag inte vore i rummet men det du säger är att du faktiskt hade känslor redan då, och jag vet inte längre vad jag ska säga eller göra.

. . .
Klockan är 03.26, jag ska upp om två timmar och jag har helt enkelt accepterat det faktum att jag inte kommer att sova inatt.

Fuck sömnproblem, fuck depression