Nya perspektiv ~ foscar

36.

7 augusti 2016

Jag når din lägenhet på överraskande kort tid och börjar genast knacka på dörren. När ingenting händer så trycker jag ner handtaget men upptäcker snabbt att lägenheten är låst och jag sjunker ner på marken samtidigt som jag tar upp telefonen fickan. Jag klickar mig in på din kontakt och ringer ditt nummer men som väntat så går det till telefonsvararen och jag suckar samtidigt som jag låter telefonen falla ner på golvet och kryper ihop längs med väggen.

"Felix, baby?"

Förvirrat öppnar jag ögonen och inser att jag måste ha somnat. Jag ligger fortfarande hopkrupen i trappuppgången utanför din lägenhet och du står hukad bredvid mig med handen om min kind.

"Oscar" mumlar jag fram och du stryker lugnt din tumme över min kind. "Hey baby, varför ligger du här?" Frågar du med en lugn, något orolig röst och jag kommer upp i sittande ställning samtidigt som jag sömnigt gnuggar mig i ögonen.

"Du var inte hemma och du svarade inte på telefonen. Jag hade ingen annanstans att gå" yttrar jag och du möter min blick med en något skyldig glimt i ögonvrån. "Jag är ledsen baby, hade jag gått direkt hem till min tomma lägenhet så hade jag blivit galen. Jag var nere på krogen, försökte samla tankarna lite och min telefon måste ha dött" yttrar du och jag nickar lite innan jag lägger handen i din som du sträcker fram och låter dig dra upp mig på fötter.

"Är du okej?" Frågar du oroligt med händerna ömt placerade över mina kinder och jag nickar försiktigt. "Jag är okej, är du?" Frågar jag och du nickar lite innan du låser upp ytterdörren med aningen fumliga fingrar och tar min hand för att leda mig in i lägenheten.

"Oscar du tar inte åt dig av hans ord va? Jag tycker inte att du är en idiot" yttrar jag försiktigt och du suckar lite innan du återigen tar min hand och drar mig efter dig bort mot soffan.

"Jag tror att vi behöver prata" yttrar du när vi slår oss ner i soffan och jag möter osäkert din blick.