Nya perspektiv ~ foscar

35.

7 augusti 2016

"Ogge varför?!" Skriker jag fram när ytterdörren går igen efter dig och Ogge möter min blick med en ilsken glimt i ögonvrån. "Jag kan fråga exakt samma fråga till dig Felix! Varför går du på hans jävla mindgames?" Fräser han ur sig och ett par irriterade tårar spiller över och rinner ner längs mina kinder.

"Men det är inte så längre, h-han älskar mig" får jag ur mig med en gäll röst och Ogge himlar med ögonen mot mig samtidigt som han frustrerat slår ut med armarna.

"Really Felix? Jag trodde du var smartare än så" yttrar han ilsket och min underläpp börjar frenetiskt att darra över hans ord.

"Är det så omöjligt att någon skulle älska mig? Är jag helt dum i huvudet som faktiskt tror att någon skulle kunna falla för mig? Är det så jävla svårt att tro?" Fräser jag fram med en sårad röst och Ogge suckar ljudligt innan han drar en frustrerad hand genom det redan rufsiga håret.

"Det är inte så jag menar Felix. Men har du redan glömt hur han krossade ditt hjärta? Hur han behandlat dig som skit och nu helt plötsligt tror du att han förändrats helt?" Yttrar han med en något lugnare röst men fortfarande allvarligt och bestämt.

"Men han sa-"

"Han säger vad du än vill höra Felix, han är inte dum" yttrar han och jag förblir tyst innan jag bryskt skakar på huvudet.

"Nej, nej du har fel. Oscar älskar mig, han skulle aldrig såra mig igen. Jag litar på honom" yttrar jag innan jag sliter tag i min jacka och hastigt trär på mig skorna.

"Felix begå inte misstaget att lita på honom" yttrar Ogge och för ett ögonblick tvekar jag med handen på handtaget innan jag skakar lite på huvudet för mig själv.

"Han älskar mig" fastslår jag och för ett ögonblick vet jag inte om det är honom eller mig själv som jag försöker att övertala.