Bakom allt grön-bruna kamouflage smink ser jag hans blåa ögon. De utstrålar lätt rädsla när han oroligt synar fältet. Vapnet i hans hand kramar han om hårdare och ger mig en snabb nick. Jag nickar snabbt tillbaka och fuktar mina läppar. Mitt blonda hår åker ner i ansiktet och innan jag hinner reagera är hans hand där och stryker bort det. Våra blickar möts. Trots hans oroliga ögon känner jag mig ändå trygg i hans närhet. För det är nu eller aldrig som kriget börjar.
Kriget.
Det var det som förde oss samman. Men även det som skilde oss åt.