Med ett stort leende på läpparna beger jag mig ut ur kyrkan. Vi har nu klarat av det. Vi fick våra märken och kan nu klassas som militärer. Långt bak i publiken ser jag mamma, pappa och min lillebror komma gåendes. Med snabba steg beger jag mig mot dem. De drar in mig i en kram och håller om mig länge. "Gud vad duktig du är Alexandra" säger mamma med en stolt ton på rösten.
Med en stor blombukett beger jag mig nu lite längre neråt för att komma till kyrkogården. Sakta sjunker jag ner framför graven som jag så många gånger har varit vid. Tårfyllt lägger jag ner blommorna försiktigt. "Grattis, du klarade det" mumlar jag sorgset. Ett likadant märke som vi fick fäster jag även på gravstenen.
Ett par armar slingrar sig runt min midja och generat fnissar jag till. Jag vände mig om och möter ett par mjuka läppar med en kyss. "Hej Oscar" säger jag glatt. "Hej Alex" säger han och tar min hand. Det hände faktiskt ett ganska omöjligt mirakel i Syrien. Oscar överlevde, de lyckades att rädda honom i sista sekunden. Till allas sorg så va det William som inte klarade dig. Han var för svårt skadad. I varje dag i en månad har jag nu kommit hit för att lägga lite blommor på hans grav. Och idag la jag även märket. För nu är vi riktiga militärer.
Oscar drar in mig i en till kyss och håller kvar längre denna gång. "Jag visste vi skulle klara det" mumlade han mot mina läppar. "Visst" viskar jag.
"Visst"
