Efter ytterligare fyra dagar på sjukhuset kan jag äntligen åka hem. Det är ganska stor lättnad med tanke på den enorma tråkigheten. Eftersom att kriget fortsatte så behövde Oscar fortfarande kriga. Så det enda jag har gjort är att spela kort med receptionisten. Hon heter Marta och är en riktig jäkel på vänd tia. De timmarna då jag hade det som värst underhöll hon mig genom att trolla och rita. Henne kommer jag att sakna mest.
Direkt när jag stiger ut ur bilen som fint parkerat vid vårt läger kommer Sandra fram och hjälper mig. Hon ger mig en varm kram och tar försiktigt med mig till en bänk lite längre bort. De andra har precis åkt för att anfalla så hon fick order att stanna kvar.
Men på generalens befallning fick jag inte vila länge. Jag hade tydligen lite potatisar som jag måste skala. Fnissandes beger jag mig mot tältet och byter om. Istället för den tråkiga sjukhusklädseln fick det bli ett bar gråa mjukisbyxor och en svart t-shirt.
Chockat spärrar jag upp ögonen när jag möter dem oroväckande stora högen med oskalade potatisar. Surt satte jag upp håret och fattade tag i en potatis skalare. Suckandes tar jag en potatis som ser någorlunda bra ut (asså minst likt ett bröst) och börjar att skala den. Nynnandes på någon låt som var en riktig sommarplåga kan jag inte låta bli att dansa lite samtidigt. Tillslut blir det hela ett stort disco där jag skrik sjunger,dansar och skalar (bröst) potatis.
Det välkända ljudet av en gammal och sliten buss när mina ögon och ett stort leende sprider sig på Nina läppar. Ivrigt släpper jag allt och springer ut. Med ett glädjetjut ser jag Oscar komma gåendes och han flinar stort när han ser mig. Jag börjar att springa och han öppnar sina armar. Som en koala hoppar jag på honom och klamrar mig fast för allt jag var värt. Skrattandes kramar han mig tillbaka och börjar gå mot generalen. "Jag har saknat dig jätte mycket" mumlar han med en suck. "Visst" mumlar jag tillbaka. Hans leende blir större mot min hud och jag fnittrar till. "Alexandra äntligen är du tillbaka" säger generalen lättat. "Självklart" fnissar jag och kramar han lätt. "Jag ser att du har skalar potatis" yttrar han menande och pekar ner på lina kläder som är fyllda med fläckar. Jag himlar lite på ögonen och suckar. "Men tyvärr så blir det din syssla framöver, det du gjorde trotsade våran order" fortsätter han. "Jaja" muttrar jag. Sedna vänder jag mig mot Oscar och hoppar upp som en koala igen. Skrattandes går han mot tältet och klappar mig på ryggen.
Väl inne i tältet puttar han ner mig så att jag ligger på rygg. Han lägger sig över mig och kollar in i mina ögon. Precis när han skulle säga något skryter jag honom med en kyss. Leendes besvarar han den och fördjupar den. Jag lägger mina händer runt hans nacke och börjar att leka med hans nackhår. Ena handen lägger han på min höft och vandra håller han sig uppe med. Njutandes av stunden sliter jag ögonen och riktigt smakar på hans läppar. De doftar svagt av vanilj och mint ( medan mina helt säkert smakar potatis )
Klockan var kanske elva på kvällen och alla hade gått och lagt sig. Förutom jag och Oscar. Ljusslingorna var tända och en mysig stämning låg i luften. Oscar hade tagit med sig sitt exemplar av förr eller senare exploderar jag som vi har kommit fram till att det är våran gemensamma favorit bok. Med huvudet mot hans lår lyssnar jag aktivt när han intresserar läser. Vi har just kommit till delen då de är framme i Amsterdam när Oscar plötsligt avbryter sig själv. "Jag älskar dig" säger han helt sådär med blicken fäst på mig. "Jag älskar dig" svarar jag med blicken fäst på han. "Visst" ler han.
****
Dylan O'brien in Mah heart
Ed sheeran in Mah heart
Det är nästan sorgligt när du har mer kändisar i ditt hjärta än vad du har vänner och familj.
Hela du är goals
