Dagen var här! Idag ska vi börja våran resa till Syrien. Jag och Oscar sitter bredvid varandra i den trånga bussen som ska ta oss till flyg platsen. Jag sitter längst in med huvudet mot hans axel samtidigt som han läser högt ifrån William Carlos William.
"Ett skrynkligt stycke
brunt papper
ungefär av en
människas storlek
och omfång
rullade långsamt
med vinden runt
och runt på
gatan då en bil
körde över det
och pressade det
platt mot
marken. Olikt
en människa reste
det sig igen och
rullade med vinden
runt runt och blev
som det var förut."
"Läs en annan" sa jag intresserad. Han skrockade lite men gjorde som jag sa och letade upp en annan dikt. Jag kunde inte låta bli att studera hans skarpa ansiktsdrag. De fina klarblåa ögonen som koncentrerat letar efter en dikt. Den lilla rynkan mellan ögonbrynen. Han är så perfekt. Men dock så kunde jag inte låta bli att känna dåligt samvete. För jag vet, om han dör. Så är det mitt fel.
"Jag har ätit
Plommonen som
Var i frysen
Och som du
Förmodligen sparade
Till frukost
Förlåt mig
De var utsökta
Så söta
Och så kalla"
Jag njöt av varje ord och föreställde mig en bild då William satt i sitt lilla, hemtrevliga kök. Och skrev detta på ett papper som han sedan lämnade på bordet till hans älskade. Samtidigt som han tuggade på ett plommon. Och den fylliga saften skvätte ner på pappret. Bara tanken gav mig rysningar.
"Oscar, kan inte du komma på en dikt?" Mumlade jag frånvarande. Han höjde ögonbrynet och flinade lite åt mig. "Vad?" Skrattade jag. "Nej,nej inget. Jag ska komma på en dikt åt dig" fnissade han. Länge satt han och tänkte och mumlade. Han kliade sig i pannan och i nacken och vred sig åt alla vinklar. Hans rynka blev större och blicken satte sig på sätet framför. Medan han satt och tänkte så passade jag på att skicka iväg ett sms till Mamma. Man kan ju inte säga att hon blev glad direkt då jag anmälde mig till krig. Men som den förstående mamman hon är så lät hon mig. Utanför svischade träden förbi. I alla olika slag. Björkar,tallar,granar,ekar. Naturens rike i stort sätt. Då och då såg man en hare eller ett rådjur. Det är ganska speciellt. För hur stressad människan än är, så fortsätter alltid naturen som vanligt. Det är ju inte så att haren påverkas av våran prestationsångest.
"Okej jag tror att jag har en nu" säger han och knuffar till mig lite. "Visst kör på" flinar jag. "Vi börjar om igen, i vardagen.Vid gröna ängar, i blomstersängar. Glöm det gamla, som var så fel. Tro på människor, som gör dig hel. Hel i tid, i evighet. I det som väntar så. Ingenting kan leda fel, när det som skadar, tvingas gå." Säger han nervöst. Imponerat klappar jag händerna och ser på honom mer en chockad blick. "Jag visste inte att du var poet" sa jag. Han gav mig bara en axelryckning och ett leende. "Okej din tur" flinade han.
En lång stund sitter jag också och tänker. På allt.
Tillslut bildar mitt huvud sammanhängande ord som sedan bildar meningar."okej vi kör" fnissade jag. "Tiden bleknar stundom, minns av det som varit har. Stilla kommer varje dag, när du är inte längre kvar. Men så en morgon minns jag den, den sång vi sjöng en gång. En sång från fjärran land, från hav, från berg på söderns äng. Det var den morgonen du kom, med tro, fast vilsen håg. Du hade ingenstans att gå. Ditt nu var endast då " avslutade jag. Han ger mig bara en chockad blick och gapar lite. Hans bästa gest överlumpar mig totalt. Han drar in mig i en kyss. Generat besvarar jag den och fördjupar den. Oscar kysser mig på nästippen och smeker min kind. Skrattandes vänder jag mig om igen och tittar ut genom fönstret.
****
Okej De två första dikterna som är skriven i kursiv stil har William Carlos William skrivit.
De andra två har Nickie Snäll skrivit. Så det inte blir något missförstånd.
Selena Gomez is baaaae
Du är vacker i presens (notera John Green)
