Fortfarande har grupp y inte kommit tillbaka. Oroligt bygger min hjärna upp de allra hemskaste händelserna och frustrerat biter jag på naglarna. "Woah, Alex mår du bra? Du verkar lite stressad" skrattar William ut. Men han tystnar då jag snabbt ger honom en ond blick. Istället kommer han fram till mig och hindrar mig från att gå. "Vad är det?" Frågar han fundersamt. Det blir för mycket för mig. Tårarna väller upp i ögonen och snyftandes trycker jag mig mot hans bröst. Förvirrat kramar han om mig och hyssjar. Salta vagga han oss fram och tillbaka medan han lugnt stryker mig över ryggen.
Hickandes berättar jag vad som tynger mitt hjärta och medlidande syns i hans ögon. Länge har jag suttit och gråtit nu. Min Oscar är borta. Ingen har kommit tillbaka. William har tröstat,kramar och lugnat ner mig rejält mycket. Han har gett nig sin fullaste tillit och behandlar mig som en prinsessa. Oscar kanske är död, eller kidnappad, eller borta. Han är i allafall inte här hos mig. Och det sårar mig enormt. Allt är mitt fel. Bara mitt jävla fel. Varför lyckas jag alltid att göra illa personer som kommer in immigt liv?
Pågrund av mig är vi här. Pågrund av mig har Oscar blivit utsatt i stor fara. Han kan ha blivit skjuten, eller slagen, eller bombad. Jag förstör alltid allt. Hela tiden. Hur kan man ens gilla mig. Vem försöker jag att lura. Oscar gillar mig säkert inte ens. Jag är så jävla patetisk att inte ens någon kan gilla mig, förstår du vilken lättnad det måste ha varit för honom när jag höll på att dö tillsammans med bomben. Sedan vaknade jag jublande upp. Inte ens dö kan jag göra. Är jag verkligen så dålig? Att jag inte ens kan dö?
Hulkandes trycker jag mig mot Williams bröst som gör allt i sin makt för att trösta mig. Jan kramar om mig hårt. Men plötsligt så försvinner han. Utan att ens öppna ögonen så fortsätter jag att gråta. En annan kropp ersätter istället William. Undrandes blickar jag försiktigt upp på personen som för tillfället håller om mig. Synen jag möter får mg att börja storgråta och bokstavligt slänga mig om honom. Han är här. Hos mig. Lugnt stryker han mitt hår och kysser min panna upprepande gånger. "Såja,såja jag är här nu, oroa dig inte va, jag är här" mumlar Oscar mjukt i mitt öra. Jag trycker mitt ansikte mot Oscars halsgrop och klamrar mig fast som en manet. Lugnt kramar Han om mig och ger mig lätta pussar över allt på axeln.
Flera timmar har gått men ändå så har jag inga planer på att flytta på mig ifrån Oscars knä. Vi sitter just nu på,bussen tillbaka. Tårarna har slutat rinna. Hulkandes har upphört. William har flera gånger fått mig att skratta.
Oscar placerar nu lätta kyssar i min nacke och fnissandes sträcker jag på den. Han skrockar lågt men fortsätter rände med kyssarna. Jag får en otrolig lust att stöna, men lyckas ändå på något konstigt vänster att hålla det inom mig.njuta det så sluter jag ögonen och andas ansträngt i hans öra. Oscars händer letar sig ner från min rygg till min svank, och sedan till min rumpa där de gör sig otroligt hemmastadda. Löst klämmer han till och ett njutande läte lämnar mina läppar. Som tur är så sitter vi längst bak medan de andra valde att sitta en bit fram.
Ett riktigt högt flämt flyger ut mig när han trycker ner mina höfter mot hans. Sakta rör han mig fram och tillbaka medan hans kyssar nu har letat sig upp mot halsen. Jag känner hur något hårt trycker där nere och en stöt åker igenom min kropp. Tyvärr avbryts vi av att bussen stannar med ett högt, gnisslande läte och en besviken suck lämnar Oscars läppar. "vänta bara"viskar han lust fyllt mot mina läppar innan jag kravlar mig ner.
****
WHO RUN THE WORLD?
If I were sorry
Du är supeeeeer fin
