Fnissandes kletar Oscar ut kamouflage smink i mitt ansikte. Vi ska alldeles strax bege oss ut mot destinationen och fixar det sista. Skrattandes tittar jag in i hans ögon när han äcklat rynkar på näsan. Sminket luktar som torkad lera och stelnar som en ansiktsmask. Han tar upp en näve till och kletar ner min panna. Med ett tjut stänger jag ögonen när sörjan börjar att rinna.
Skumpandes hoppar vi nu fram i bussen. Oscars sminkning gick exemplariskt och jag ser ut som ett löv i ansiktet lutandes mot hans axel blickar jag ut mot staden. Eller stad och stad, troligen det som finns kvar. Lika hemskt som förra gången ser vi hur människa efter människa faller ner mot marken. Skotten viner fram över oss och jag drar in ett hackigt andetag. Oscar tar tag om min haka och vänder min blick mot honom. Han tittar djupt in i mina ögon, som om han försöker lösa dem på något sätt. Jag tar tillslut steget och trycker mina läppar mot hans. Leendes besvarar han dem.
Mitt i våran lilla hångel stund blir vi avbrutna av ett gnisslande ljud. Direkt kopplar jag det till bromsarna och att vi troligen är framme. Motvilligt drar jag ifrån och tittar mig omkring. Precis som min teori löd så börjar tonåringarna sakta att röra sig mot dörren. När William går förbi vårt säte så bli kar han med ena ögat och fnissar barnsligt. Himlandes med ögonen litar jag mig mot Oscar och ignorerar Williams brännande blick.
Destinationen är nådd, målet är inriktat. Som vanligt blir det jag som får peppa de andra, men efter en liten stund står alla rakryggade och skjuter för sina liv (bokstavligen). Från ingenstans börjar William att tjoa. Vi andra utbyter en snabb blick med varandra som i princip lyder; wtf-varför-avslöjar-han-vårt-perfekta-skjutställe-vill han-döda-oss-?.
Men tydligen missar vi det perfekta i hans plan. Fienderna blir förvirrade och blickar runt om sig. William fortsätter att tjoa och göra ifrån sig indian liknande läten. Vi halar på och snart är hela luften fylld med våra tjoande rop. Samtidigt skjuter vi och får ner man efter man. Med ett sista klagorop faller den sista mannen. Stressat springer vi mot nästa bas och kör samma taktik igen. Rop, skrik,läten och alla möjliga ljud lämnar oss. Och förvånansvärt fungerar det på denna basen med.
Skrattandes skjuter vi. Torts att man kanske inte ska skratta under krig så kan vi inte låta bli. As garvandes tar vi ner fiender. Tillslut är det bara en bas kvar som vi snabbt intar. Läterna lämnar våra munnar och skotten flyger. En och annan granar smiter ner också. Fnissandes laddar jag om mitt vapen och blickar ut över situationen. Vi är överlägsna och fäller många människor på kort tid. Jag kan inte låta bli att tänka på Oscar. På hans mjuka läppar och på hans trygga armar. Hela han är underbar och jag har sådan otrolig tur att han finns med mig. Men då kommer oron tillbaka. Tänk om den nästa mannen som faller blir han? Och tänk om det faktiskt blir mitt fel? Jag skulle aldrig kunna ta mig ut ur en sådan svacka.
Lättat faller den sista mannen och nöjda ger vi varandra en high Five. Springandes tar vi oss tillbaka till våran vallgrav. Min mage skriker just nu utav hunger och halsen bränner av törst. Men lyssnandes på Williams dåliga knack knack skämt så står vi alla på något sätt ut. Generalen ser som vanligt flinandes på oss när vi gör en storslagen entré i . Min blick letar redan automatiskt efter Oscar. "Vart är grupp y?" Frågar jag Generalen, fortfarande med blicken sökandes. En osäker blick tar över hans ögon och tveksamt kliar han sig i nacken. "Oh, jo de, de kommer strax Alex. Du borde nog vila lite" mumlar han flackandes med blicken. Fundersamt hummar jag och skeptiskt går jag därifrån. Vart är min Oscar?
******
Snart är denna berättelse slut! Bara fyra kapitel kvar.
Mellankapitel af
Du är i alla fall väldigt fin Idag
